Och aldrig mer ska jag hålla din hand

Jag ser mig själv i spegeln.
Får kisa för ögonen är så svullna av gråt.
Finns jag kvar där innanför nånstans?
Och hur kan det finnas fler tårar i min kropp?

Jag blundar.
Ser er tillsammans.
Ser din hand ta hennes. Ni skrattar.

Jag gråter.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Ur hennes närvaro har du hämtat kraft för att orka gå.
Var ska jag hämta kraft ifrån?
Hur ska jag orka gå? Vidare?
Orka fylla alla dessa flyttkartonger med minnen, dra upp barnen med rötterna och bege mig någon annanstans?
Hur ska jag orka? Vem ska ge mig den kraften?

Öppnar ögonen igen.
Långt inuti vet jag att ilskan finns men den förlorar hela tiden mot sorgen och vanmakten.
Jag famlar efter den som vore det en flämtande låga i ett djupt mörker.
Lyckas greppa den för korta ögonblick.
Sen dränks den i tårar.

Jag ser mig själv i spegeln.
En skugga.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Aldrig mer ska vi stå med pannorna tätt ihop och känna hur ett barn rycker oss i byxlinningen för att bli upplyft i vår famn. Inneslutas mellan oss i en familjekram.
Aldrig mer.

Den 5-åriga dottern kommer inte ens att minnas att vi en gång var en familj.
Att du och jag älskade varandra.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.