Som att

Som att skriva de sista raderna i ett kapitel i livets bok.
Där bläcket flyter ut av tårar på pappret.
Och där pennan inte mäktar med den sista punkten.

Som att ta avsked av en dröm man levt med sedan barnsben.
Där man visste att meningen med livet fanns.
Och där man trodde att lyckan bodde.

Som att stänga ett album fullt av familjebilder.
Där alla minnen är samlade i vackra perspektiv.
Och där vårt gemensamma liv speglas.

Som att stänga en dörr till ett hem.
Där man firat jul och födelsedagar och vanliga tisdagar.
Och där ingen längre bor.

Som att spela det sista tonen i ett musikstycke.
Där sången varit vacker och sällsam och speciell och unik.
Och där sista ackordet klingar i moll.

Som att lämna det käraste man har i någon annans händer.
Där någon annan får ta vid.
Och där all samhörighet och tillhörighet upphör.

Som att gå i tusen, och åter tusen bitar.
Och veta att man aldrig någonsin blir hel igen.

Så. Just så.
Att mista den man älskat i halva sitt liv.
Att mista det man önskat i hela sitt liv.
Så. Just så.