Advent

Det är adventsfrukost.
För sista gången har jag gjort adventsfint i vårt hus.
Orkade nästan inte. Men Stellas lysande ögon när stjärnorna och ljusstakarna tänds är värda alla sista kraftansträngningar i världen.

Så jag försöker göra en mysig adventsfrukost. Med tända ljus och pepparkakor som extra guldkant. Julmusik i högtalarna och så ska vi tända första adventsljuset. Barnen läser vers medan de tänder. Precis som traditionen bjuder.
Sen sitter vi där och knaprar på pepparkakorna och tittar på varandra under tystnad.

För det blir inte bra. Det blir inte mysigt. Det är ett stort hål i våra traditioner och alla ansträngningar till trots gapar det så stort att ingen av oss förmår att ens försöka låtsas.
På stolen som är A´s sitter nu Stella och skruvar sig.
Jag dukar så numera som för att balansera oss. Som för att försöka göra det mindre uppenbart att han fattas.

Men det hjälper inte.
Han fattas.
Hela tiden.
Och på hans stol vill egentligen ingen sitta. Inte ens jag klarar det särskilt bra.

Han spenderar sin adventsmorgon någon annanstans. Äter frukost med någon annan.
Och inga ljus eller pepparkakor eller adventsstjärnor i världen kan väga upp det faktum att han inte är här.

Framför mig ligger julen som ett oöverstigligt berg av ångest och förtvivlan.
För om adventsfukosten känns såhär - hur ska då inte julen te sig?

En månad kvar i det här huset. Mitt hem. Och varje gång jag kör in på uppfarten stannar jag upp och tittar på det extra länge. Som för att bevara det i hjärtat förevigt.

Som för att bevara vårt liv som det var i mitt hjärta.
Det där hjärtat som nu är så sargat.

Det är advent.
För sista gången i vårt hus.