Värst är

Det är som om han är mer än ett år före mig i processen.
För mig försvann den allra minsta strimma hopp jag hade bara för ett par veckor sedan när skilsmässan (nästan) blev ett faktum och den realitet att han verkligen gått vidare uppdagades.

Jag är kvar här i vårt liv. I vårt vi.
Han är borta. Han bor inte här längre.
Och ändå är han överallt. I husets alla skrymslen och vrår. I barnen.
Ibland är hans frånvaro nästan fysisk.

Han är mer än ett år bort. Ett år från mig och oss.
Och kvar är jag och känner mig på alla sätt och i alla avseenden fortfarande gift.
Och därför så ointagligt sårad över att han nu är hos någon annan.

För mig är det "redan".
Och jag undrar hur han lyckades radera mig. Bortse. Se bort.
Och jag undrar om det inte känns...ovant och konstigt åtminstone.

Men förmodligen inte.
Kanske bara skönt och självklart.
Och det gör också obeskrivligt ont.

För kvar i vårt gamla liv är jag och försöker le när S sätter russin i lussebullarna och N och L och jag spelar UNO på fredagskvällen.
Jag vill inte ha jul. Alls.
Barnen vill såklart. Och häromdagen när jag pratade med pojkarna om julen och hur vi skulle göra och hur svårt det kändes så spände 13-åringen ögonen i mig och sa:
-Så ni kan inte ens stå ut med varandra en enda dag...
Sen gick han in på sitt rum. Igen.

Jag står inte ut en enda dag. Utan.
Varje dag är en kamp. Varje timme är en kamp.

Det är värst när jag vaknar. Sen fixar jag frukost, påminner om tiden, hjälper till med tandborstning, påminner om läxböcker och gympapåsar.
Sen blir det tyst. Har jag tur har jag något jobb som måste göras så att tiden går och mina tankar kräver närvaro. Annars blir det tyst. Och jag gråter medan jag plockar ur diskmaskinen för att jag inte orkar mer.
Sen är det värst i bilen. Det är tyst och ensamt även om radion är på. För han ringer inte längre och kollar hur det är. Jag kan inte ringa och berätta att N tappat bort sina handskar igen.
Det är tyst.
Sen är det värst på eftermiddagarna när jag är så bedövande trött men inte kan ge efter för den känslan. Utan måste fixa livet som trebarnsmamma och taxirörelse.
Sen är det värst när jag lagar middag.
Jag tänkte alltid på honom när jag lagade mat. Försökte laga mat som han tyckte var bra och nyttig. Väntade hem honom. Men nu är det ingen som ska komma hem.
Det är ingen som vill komma hem till mig längre.

Sen är det värst när barnen har somnat. Då är värken i kroppen, tystnaden och ensamheten så bedövande att det är bortom metaforer och jämförelser.

Det värsta är att vår tvåsamhet inte finns längre. Att han numera är tvåsam med någon annan. Att han äter lunch, skrattar med och bryr sig om någon annan. Att någon annan vet vad han planerar, får dela och är viktig och betydelsefull. Är kärlek.
Det är värst.

Varje dag.
Varje timme.
Varje minut.
Är värst.