Måste orka dit

Jag grubblar över varför jag mår så dåligt.
Varför sorgen är så bedövande.
Borde jag inte bara tycka att det är bäst det som sker?
Kanske gör jag det, där längst under allt annat.

Någon undrade om jag ville ha honom tillbaka.
Jag frågade vem hon menade.
Vilken person hon pratade om?
Den jag älskade i 20 år eller den som lämnade mig
och nu är någon annans?

Han tillhör någon annan.
Jag tillhör ingen.
Den jag älskat i 20 år, varit gift med i 15 år, pappan till mina barn
är nu någons ...pojkvän.
Eller vad kallar man det för?

Det är en mycket märklig känsla - detta att man fortfarande sitter fast
i någon som  valt något annat.
Jag vill inte sitta fast längre.
Jag vill omge mig med människor som tycker om mig.
Som tycker att jag är viktig och betydelsefull.
Som får mig att känna mig älskad och prioriterad.

Jag vill inte känna mig bortvald och värdelös längre. Ersatt.
Jag vill inte.

Jag köper mjuka kuddar och varma filtar till mitt nya hem
och tänker att jag bara måste orka dit.
Orka lite till.
Sen kanske jag kan börja mitt nya liv.
Och i det livet ska jag återigen känna mig oerhört värdefull och älskad.