Slutet och den goda fortsättning

"Gott slut" säger nån i en hast när jag lämnar av sonen på spontan innebandyträning på självaste nyårsafton.
Jag blir tyst.
Vet inte vad jag ska svara. Personen tar ingen särskild notis utan springer vidare ner på parkeringen.

Jag sätter mig i bilen.
Slutet är inte gott. Inte gott alls.
Inget känns gott denna årets sista dag.
När 2013 drar sin sista suck kommer det att vara mycket svårt att skrattande skåla och utbrista "Gott nytt år".

Nytt blir det ju vare sig det blir gott eller ej.
Annat blir det. Annorlunda. Nytt liv, nytt hem.
2014 blir mitt första år som ensamstående.
Men jag sluter ögonen och ber att det inte ska bli så ensamt.

Året som gått har varit det mest ensamma i mitt liv.
Och denna nyårsafton är den första utan A.

Jag har gråtit en flod. Varit så fruktansvärt arg och besviken och sårad.
Väntat, hoppats och hoppats ännu mer.
Känt mig värdelös och bortkastad.
Gråtit en flod till.
Vakat nätterna igenom och somnat in till mardrömmar som vägrat släppa taget.

Jag har haft så ont. Så fruktansvärt ont i kroppen.
Och ändå har min värk varit knapp märkbar i jämförelse med den i själ och hjärta.

Jag har hållit hårt, hårt i mina barn. Låtit deras andetag och värme hålla mig vid liv.
De har varit mina ankare.
Min mening och mitt fokus.

Jag har kämpat. Så hårt har jag kämpat. Hela 2013.

Och nu vill jag vila.
Jag vill bara andas och vila.
Jag vill omge mig med kärlek och lycka.
Bädda ner mig i värme och andetag som stannar kvar hos mig.
Jag vill ge all den här kärleken som bor inom mig till någon som älskar mig tillbaka.
På alla sätt.

Så kära 2014, kom med hopp och ljus och förtröstan.
Låt mig känna att det vänder.
Visa mig.
För just nu ser jag varken ett gott slut eller en god början.


Men ge mig hoppet om en god fortsättning.