Brev till barnen

Älskade barn,

Mina fina, underbara ungar.
Om sex dagar är det dags. Då går flyttlasset och vi ska lämna det här huset som varit ert hem i hela ert liv. Det måste vara så svårt för er att föreställa sig hur det kommer att bli. Det är helt ogreppbart för mig så hur ska det inte vara för en liten kavat fem-åring, känslosam 10-åring eller en grubblande 13-åring.

Jag hoppas att det här ändå ska vara slutet på en lång och svår och sorglig period för oss.
Ni har upplevt alltförmycket tårar och ilska och besvikelse härhemma.
Livet har varit så tråkigt så länge.

Ni förtjänar att det blir lätt och lyckligt igen.
Och jag lovar - älskade fantastiska ungar - att jag ska göra allt för att det ska bli så.

Jag har kämpat så hårt.
Jag har slagits med näbbar, klor och allt jag hade inom mig för att livet skulle ta en annan vändning.
Men jag lyckades inte fixa det.
Jag kunde inte ordna så det blev bra. Så att det blev som jag ville och som det var tänkt från början.

Jag ville inget hellre än att ge er en intakt familj att växa upp i.
En trygg och kärleksfull bas att landa i och återvända till i hela livet.
Men jag lyckades inte ordna så att det blev så.
Och jag är så outsägligt, djupt och oändligt ledsen för det.

Ni har mig. Jag finns här. Alltid och hela tiden.
Ni har eran pappa som också älskar er.

Och kärleken mellan er barn och mig kommer alltid att vara så stark som den varit ända sen jag höll er i mina armar för första gången.
Inget eller någon kommer någonsin att komma i vägen för det. Jag kommer aldrig någonsin att kompromissa eller prioritera på något annat sätt än att ni är först och viktigast.
Ni är allt. Alltid.
Det är det som är familj.
Och i det - älskade barn - kan ni alltid landa.
Till det kan ni alltid återvända.

6 dagar kvar.
Det blir läskigt och sorgligt. Men alla minnen tar vi med oss när vi flyttar.
Och vi har rum för massor av fler.
Det blir ett nytt sätt. Ett nytt äventyr.
Ett nytt liv.
Med samma kärlek som alltid.

Mamma