Att skiljas är...

Så gick flyttlasset.
Ett helt liv nedmonterat och packat i kartonger.
Rummen i det älskade huset ekade tomma.
Om hus kunde gråta så hade det gjort det. Som jag.

Otaliga hjälpande händer slöt upp och bar, skruvade, fixade mat, packade upp.
Bar mig.
Höll mig i övergången.

Barnen var exalterade. Till en början. Positiva. Tröstande.
Fast det borde vara tvärtom.
De var glada ända tills alla hade gått och vi låg i mörkret i en ny säng i ett nytt rum och skulle sova.
Då föll de.
Grät förtvivlat. Hjärtskärande. Länge, länge.
N över huset han aldrig skulle då se mer. Bo i mer. Han grät över att nu fanns det ingen chans att det skulle bli bra igen med mig och A. Med familjen.
S grät för att pappa inte var med. Hon grät för att det var långt till det riktiga huset. Och hon grät hysteriskt för att jag inte tagit med vattenspridaren.
Hur skulle hon kunna vara lycklig i sommar utan att bada vattenspridare?

Mitt i bunten av gråtande barn låg jag och ljög.
Lovade att allt skulle bli bra.
Sa att jag visste det. Som om jag verkligen var övertygad.
Att det skulle bli vattenspridare och lycka även i sommar.
Att allt skulle bli fint igen.
Och inom mig grät jag ännu mer. När de tillslut somnade utmattade var jag ensam.
Ensam med mina tårar.
Ensam.

Det kan bli ett fint hem. Det kan det.
Men det borgar inte för lycka. Långt ifrån.

Jag vet att jag ska göra allt för att det ska bli bra. Men jag vet inte hur långt det räcker.
Hur långt jag räcker.
För just nu är det inte så mycket kvar av mig. I mig.

"Att skiljas är att dö en smula"
Icke.
Att skiljas är att dö.
Punkt.
Och man kan bara hoppas att man återuppstår i en ny form och lyckas börja leva igen.

Denna andra kväll avslutades med samma gråt och bunt av ledsna barn.
Det sista S sa innan hon somnade var:
-Ni var ju glada när ni gifte er.... Varför kunde ni inte bara älska varandra alltid?

Ja, varför kunde vi inte det?