Från och till

Så är jag här.
På andra sidan flytten.
Andra sidan det juridiska skilsmässodatumet som visade sig vara först nu den 14 januari.
På andra sidan årsskiftet.

Och du vet det är som ett vacuum efter vacuumet.
Luften är utpumpad och ett förvirrat filter har sänkt sig över tillvaron.
Jag har en lägenhet men inget hem.
Jag kör fel varje gång jag har lämnat på förskolan eftersom hjärnan är ockuperad med jobbiga tankar och går på autopilot i bilkörandet.
Kör in på vår "gamla" gata.

På dagisgården - som är granne med vårt gamla hus - står Stella med jämna mellanrum vid staketet och kastar skeptiska blickar upp mot vårt gamla hus.
På kvällarna frågar hon mig: - När ska vi åka hem till vårt riktiga hem igen?
Nu har hon frågat det så många gånger att hon vet mitt svar men vill bara se min reaktion.
Blir jag lessen? Kan hon skönja sorg eller längtan eller osäkerhet i mitt ansikte?
Hon undrar.

Jag kände mig starkare ett tag. Men det blir som tre steg fram och sen två tillbaka.
Bakslag.

Jag tänker på hur mycket alla andra relationer i mitt liv påverkas av att parrelationen upphör.
Hur de blir färgade av att en livskris infinner sig.
Jag har fått så oerhört mycket stöd från delar av min familj och vissa vänner. Andra relationer som man trodde var beständiga försvinner plötsligt när läget blir obekvämt, sorgligt och verkligt.
Relationer man haft länge gapar plötsligt tomma och sådana man trodde var en del av ens liv för evigt drar sig tyst och sakta undan för att sen helt försvinna.
I den allra värsta tiden av mitt liv försvann människor som jag funnits och ställt upp för, som jag värdesatte och trodde värdesatte mig och som jag innan allt det här skulle ha sett som ett självklart stöd.

Samtidigt trädde nya, oväntade vänner fram. Händer, hjälp och tröst har erbjudits mig från de mest oväntade håll. Tid, samtal, praktisk hjälp har strömmat in från fina, fina människor. Både från personer som jag redan visste var mina verkliga vänner och från nya människor som jag aldrig ens skulle drömt om att be om hjälp.

Vissa har dag efter natt funnits för att lyssna, trösta, höra allt igen. Bara säga att - Du överlever.
Hundra och tusen gånger. Vissa har kommit med mat, blommor eller fika. Andra har skickat meddelanden, ringt, mailat. Somliga har skjutsat mina barn när jag inte kunnat. Bäddat ner mig när jag inte orkat mer.
Till och med matat mig när jag inte ätit på länge.

Jag har inte alltid orkat lyfta på luren när de ringt. Inte orkat träffats alls ibland. Men de har fortsatt att ringa ändå. Fortsatt att finnas. Bara påminna om att "jag finns här och undrar hur du mår och hur det går".

Och jag kan säga att ni som har funnits, ni har räddat mig.
Och jag vill säga att jag fortfarande behöver räddas.
Jag är på andra sidan men jag är långt ifrån i hamn.

Så ge inte upp.
Jag lovar att rädda er tillbaka om ni någonsin skulle behöva det.