Inget slut

Jag ser ut genom fönstret.
Grått och dimmigt. Vått.
Människor hastar vidare. Bussar och bilar kör förbi.
Livet pågår. Trots det gråa. I det gråa.

Mitt liv. Det pågår tydligen också.
Men det var länge sen jag kände att jag levde det.
Att jag hade något att fästa blicken på.
Jag stapplar, andas, samlar mig.
Tar ett och kanske ett par steg.
Sen händer något som sveper undan mina ben och jag förlorar fotfästet igen.
Igen och igen.

Och trots att jag kämpar så mycket jag förmår för att få allt att vända
så gör det inte det.
Jag ser inget slut på allt.
Ser ingen ljusning.
Har ingen tro om att det kommer att ordna sig längre.
Istället handlar mina tankar bara om hur jag ska stå ut under de här omständigheterna resten av livet.
Och de tankarna når inte fram till ett svar.

Jag vakar och grubblar nätterna igenom.
Slumrar och drömmer om samma tankar så jag har svårt att utröna vad som verkligen har hänt och inte när jag öppnar ögonen igen.

Min tid och mitt liv handlar på intet sätt om mig.
Det kretsar helt runt det jag allra minst vill att det ska handla om.
Det styrs av det jag allra minst vill att det ska styras av.

Och jag har mig själv att skylla.
Jag lät det bli så här.
Jag tillät.
Så nu är det så här.