Det som aldrig blev

Så är det nu.
Dagarna går.
Ensamheten är som en envis klump i magen.
Jag dagdrömmer om att känna mig lätt och lycklig.
Och drömmer mardrömmar om det som inte blev, de som valde bort och de som var en bidragande orsak. I drömmen hånler de åt min ilska och sorg. Och jag vaknar kallsvettig.
Om jag ens sover.

Jag gråter inte varje dag längre.
Men nästan ändå. Fast sorgen ändrat skepnad.
Jag kommer på mig själv att längta efter något annat istället för att sakna.
Försiktigt öppnar jag mig för den tanken.
Och det är nytt. Tack vare något som jag misstänker att jag kommer vara oändligt tacksam för längre nedåt vägen. Tack vare någon.

I ensamheten finner jag ingen ro.
Och när barnen är ifrån mig har jag svårt att hitta mening.
Det blir en passage. En väntan på.

Blicken är suddig.
Men då och då skönjer jag en öppning.
Och anar att i mitt livs parallella historia, den som aldrig blev, kanske kommer att möta det som är så småningom.