Mellanrum

Nya inre bilder river inom mig.
För varje passage en ångestpuckel att ta sig över.
Sportlov för första gången utan.
En annan resa på tu man hand där jag inte är en av de två.
Massor av saker han aldrig ville göra med mig som han nu gör med någon annan. Gladeligen. Nyförälskat antar jag. Utan krav och ansvar och vardag.
För allt det, det får ju jag ta.

När den där resan är över ska det nya sammanhanget skapas och inkluderas med barnen.
Nytt hem, pappas flickvän, ny familj. Mina barn ska bilda ny familj där jag inte kommer att vara delaktig.

Och trots den långa, långa helvetestid som passerat vet jag att så oändligt många ångestpucklar återstår.
Så många "första gången" på nytt sätt att genomleva. Så många besked att smälta, så många sting i hjärtat att överleva. Så mycket ensamhet och gråt att svälja.

Så mycket sorg och ilska och frågor och besvikelser från barnen att hantera.
Så mycket att förklara och trösta.

Jag vet att jag inte är ensam. Även om jag känner mig outgrundligt detsamma.
Många har genomlevt liknande situationer före mig.
Ändå känns försoningens väg helt omöjlig att gå.

Och jag tänker att det är av det enkla faktum att jag aldrig känt mig bekräftad i min fruktansvärda sorg, ilska och besvikelse. Och fortfarande får jag bemötandet att min känslomässiga reaktion inte är adekvat eller proportionerlig eller rätt. Ofta får jag höra. "Ja, tyvärr. Men nu är det som det är".
Ungefär som "Lessen att du fick ta skiten - men nu är det som det är. Bara att acceptera vetdu. Gå vidare." Det är ju extremt lätt att säga för den som orsakat skiten eller den som inte behöver bära den.

Försoning kan bara påbörjas när alla parter tar ansvar för sina handlingar och från hjärtat på ett uppriktigt sätt ber om ursäkt. Utan omsvep, beskyllningar eller mildrande förklaringar som tar bort ansvaret eller lägger det på någon annan.
Försoning är omöjligt en parts ansvar. Och det kan inte uppnås genom förnekelse eller undanflykter eller genom att säga "nu vänder vi blad".
Det är omöjligt.

Så jag står här.
Fortfarande helt chockad över vad som hänt och på vilket sätt det hänt.
Kämpar för att inte låta det förstöra alla bilder jag har av det liv som var.
Att inte låta någon annan förvränga mina minnen.

Det är ett grått ingenmansland här mellan en utsuddad historia och en förlorad framtid.
Ett oförsonat då och sen.