Jag minns...igen

Det krävs så lite egentligen.
Nästan inget behövs för att en vissnad blomma ska börja spira lite igen.
Bara lite, lite vatten. Och lite ljus.

Det krävs så lite för att en sargad själ ska börja öppna sina slutna rum och klä av sin rustning.
Så anspråkslöst små saker för att ett krossat hjärta ska våga slå igen.

Några ord. En lätt beröring.
En blick. Och så minns plötsligt kroppen hur det är att känna sig vacker. Sedd.
Så minns plötsligt själen hur det är att känna sig förstådd och hjärtat hur det känns att vara älskad.
Plötsligt minns man allt.
Vaknar till liv. Sakta.

Sakta, sakta.
Och svårt. För parallellt med uppvaknandet sjunker också den fulla vetskapen om vad man förlorat in.
Och hand i hand med hoppet går sorgen som en tung följeslagare.

Men kroppen minns. Och Själen minns. Och hjärtat minns.
Hur det borde vara. Och kan bli.