Det var en gång...

Jag var 17 år när vi träffades.
17 år.
Nästan ett barn. Han var 9 år äldre och hade levt mycket mer än jag.
Det var nästan omöjligt.

Och han blev så oändligt förälskad i mig.
Han klättrade på min fasad upp till min balkong. Så förälskad var han.
Jag, jag kände mig älskad, uppvaktad, sedd, trygg och längtad.
Det var fantastiskt.

Så jag valde honom.
Jag valde honom för livet. Tidigt, tidigt visste jag att jag aldrig nånsin skulle lämna honom.
Och för varje dag vi upplevde tillsammans vävdes våra liv ihop allt tätare och starkare.

Vi skapade musik. Han tyckte att jag var den bästa sångerskan. Den finaste.
Vi turnerade. Och jag hade aldrig tyckt det var värt något om inte han stått bakom mig på scenen.

Jag ville gifta mig med honom. Var bara 23 år men jag visste ju att det var vi. För evigt. Så jag inväntade inget frieri utan föreslog bara den fantastiska idén om ett datum. Jag tror egentligen inte att bröllopet eller giftermålet var viktigt för honom. Men för mig var det oändligt stort och viktigt. Löftet. Löftet som skulle rädda mig från ensamhet och vittna om att han aldrig skulle lämna mig.
Och han älskade ju mig. Så vi gifte oss en kylslagen dag i slutet av augusti, på randen till höst och strax innan den obefintliga sommaren var tillända.

Vi byggde bo. Lämnade det boet och barndomsstaden för huvudstaden. Det var spännande.
Men ingenting i vårt gemensamma liv skulle kunna mäta sig med det som ändå väntade.

Det föregicks inte av någon nämnvärd planering. En sen kväll kom jag bara hem och föreslog den fantastiska idén om ett barn. Och så blev det så.
Den 12e februari satt jag med ett positivt graviditetstest i handen. Jag satt blick stilla i vår gula soffa i två timmar och väntade på att han skulle komma hem från jobbet.
Blick stilla med starten på en liten Leo i magen.

Och när han kom. Herregud, när han äntligen kom. Ängeln.
Vi översköljdes av kärlek. Och vår egen kärlek djupnade till bergfast. Leo var den slutliga och sammanbindande länken som skulle hålla ihop oss för evigt.
För evigt.
Trodde jag.

Vi köpte ett hus. Ett eget hus med stor trädgård där barnens hundra äventyr och upptåg skulle rymmas. Där grillkvällar och skratt, pulkaåkning, studsmatta och kubbspel skulle finnas. Där rosor skulle växa och samhörighet skulle trivas.
Huset skulle inrymma, vardag, fest, umgänge, kramar, gråt, kärlek, julaftnar, födelsedagar, blodpudding och långkok.

Så kom Prins Noel. Den lilla späda varelsen. Lillebroren. Med kraft, envishet, upptåg och nyfikna ögon. Och vi som trodde att man inte kunde älska mer upplevde att för kärlek finns enorm plats.
Vi var småbarnsföräldrar med sömnbrist och som nästan aldrig hann hålla varandras händer.
Men jag var aldrig orolig.
Det var vi.
Vi hade klarat allt. Vi skulle alltid vara tillsammans. Jag visste det.
Jag valde honom varje dag. Ändå. Trots allt. Och på grund av allt. För kärleken. För jag älskade honom. Och han älskade mig.

Han ville inte ha fler barn. Till en början.
Men djupt i mig drömde jag om en dotter. Längtade. Och han älskade mig så han sa ja.
Sa ja till Stella.
Sa ja till en så oändlig frid och lycka och ännu mer fantastisk kärlek som infann sig när vår dotter äntrade vår värld.
Hon gjorde vår familj fullkomlig. Komplett.
Vi satt alla runt henne och bara såg på henne av kärlek och lycka som förenade oss alla på ett alldeles nytt sätt.
Hon var njutning i bebisform. Och jag, jag var tillfreds. Nöjd och så oändligt lycklig.

Jag planerade hennes dop och föreslog den fantastiska idén om att vi i samband med det skulle förnya våra löften. Och han älskade ju mig så han sa ja. Men den här gången var jaet kanske lite mer tveksamt än tidigare. Nu när jag ser tillbaka på det.

Och jag tänker att där någonstans började resan som skulle leda till förfallet.
Det känns så märkligt i efterhand.
Att just när vi var som lyckligast, eller när jag trodde att vi var som lyckligast, då började hans vandring bort från mig.

Sakta, sakta så klart.
Det tog ju flera år. Och var inte alls uppenbart i början. Men så här i eftertankens kranka blekhet ser jag tecken och steg längre tillbaka än jag egentligen vill minnas.

Sakta gled han ur min famn, min hand. Och när jag upptäckte vad som var på väg att hända var han redan på väg. Hade redan bestämt sig. Givit upp. Var redan i tanken hos någon annan, i ett annat liv.

Och jag stod där och stampade och skrek och slogs för att förhindra det han sa var oundvikligt.

Jag ville ha en familj, ett liv i det där huset. Den där tillhörigheten och samvaron. Och han gav mig det för att han älskade mig. Men kanske inte för att han ville det själv.
Jag styrde upp bröllop, lägenhetsköp, husköp, födelsedagar, julaftnar, fotbollsträningar, fester, skolval och kalas. Och han gav mig allt det där för att han älskade mig. Men kanske inte för att han ville ha det själv.

Och ett liv man inte själv tycker att man skapat är kanske lättare att lämna.

Han var så oändligt förälskad i mig.
Och jag valde honom för livet. För att jag älskade honom.
Och jag hade aldrig lämnat.
Men han lämnade mig.

Vi hade ett liv, ett hem, tre barn och kärlek som aldrig nånsin kunde ta slut.
Det var i nöd och lust.
Och nu - nu finns det inte mer.
Och ibland, om nätterna så undrar jag om det där livet jag trodde att vi hade - den där kärleken jag trodde vi hade - det där bandet jag trodde vi hade -
Fanns det nånsin ens?
Eller var det bara något jag så gärna ville ha.
Var det bara jag?