"Vän"

Jag har allra svårast att förlika mig med detta att bli utraderad.
Bortkopplad.
För det är som om det betyder att mitt värde är inget. Och att det inte varit det.

Jag saknar samvaron. Tillhörigheten. Saknar den så oerhört att det gör ont i kroppen. Saknar att ha nån som vill veta vad jag gjort idag. Hur jag mår.
Som kramar mig när jag kommer hem.

Mest av allt saknar jag detta att dela barnen och deras liv med nån som älskar dem lika mycket som jag gör. För hur många jag än kommer att ha en relation med i mitt liv så kommer detta att förevigt vara en omöjlighet.

Och jag trodde länge att vi alltid, ALLTID skulle bevara vårt "vi" i den här aspekten. Att jag skulle vara viktig för att DE är så viktiga och att jag är deras mamma.
Att vi skulle fortsätta dela kärleken till dem.

Men nu är det som det är.

Och han kommer aldrig att stå här framför mig -  ångerfull och be om min förlåtelse, förståelse och att vi till varje pris måste försöka vara vänner. Fortsätta vara familj fast på annat sätt. Fortsätta vara vänner och föräldrar ihop.
Och den verkligheten måste jag försonas med.

Det är dags att inse att jag inte längre är viktig och betydelsefull för honom. Det är hög tid att sluta hoppas. Hög tid att plocka upp sin sargade själv och sitt krossade hjärta och gå vidare.

Inatt förstod jag att jag är en bortplockad vän. Inte bara en före detta fru. Utan en "före detta vän".
"Vän" inom citationstecken.
Och fastän jag tänker att det nog är hälsosamt för mig att ha så liten inblick i hans liv som möjligt, fastän jag själv funderat över detta så river det inom mig att tänka:

Efter 20 års familj och kärlek och samvaro är jag en utraderad "vän" inom citationstecken.
Det blev resultatet.
Och sorgen över det kommer jag aldrig att komma över.