Jag visste redan då

Vi åker bil, jag och min dotter.
Som alltid ber hon mig att sätta på min senaste skiva.
Jag brukar protestera eftersom jag hört den ganska många gånger vid det här laget.

Men denna gång faller jag till föga och matar in cd-skivan i bilens stereo.
Dottern kan sjunga med i alla texter.
Det värmer i mig fastän vinterkylan bildar frostiga mönster på vindrutan och jag får stanna en extra gång för att skrapa bort dem ur sikte.

Så kommer sångerna lite längre in på skivan.
Och jag är tvungen att stanna bilen eftersom insikten sköljer över mig så starkt att jag har svårt att hålla fokus på vägen.
Jag hör mig själv sjunga om den skilsmässa jag nu går igenom.
Trots att skivan är inspelad för snart 3 år sedan.

Jag hör mig själv sjunga om det jag nu upplever.
Och det är med en oerhörd sorg jag konstaterar att jag visste redan då att han var på väg.
Inte så medvetet kanske - helt uppenbart inte så medvetet - men någonstans hade det trasiga redan då tagit över och jag kände att han var på väg ut ur det som var VI.

En av de vackraste sånger jag vet är "I can't make you love me" av Bonnie Ryatt. Och min önskan var att skriva en svensk text till den vilket jag såsmåningom fick tillstånd till.
Så den fick vara med på skivan.
Och nu plötsligt - 3 år efteråt - handlar den sången med titeln "Ingenting jag säger" om mitt liv som det varit det senaste året.
Och i texten till "Se på mig som då" beskriver jag redan det som gått förlorat och att jag inget hellre önskar än att få det tillbaka.

Jag visste. Men trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Trodde att han behövde mig lika mycket som jag behövde honom. Älskade mig som jag älskade honom. Och att vi bestämt oss för att det alltid skulle vara vi - oavsett.
Jag sjöng om det då men jag hade ingen aning o hur ont det skulle göra.
Kunde inte föreställa mig hur bottenlös sorgen och övergivenheten skulle kännas.

"Mamma - varför gråter du?"
Jag snörvlar till och säger
"Jag är ledsen över att pappa och jag inte ska bo tillsammans längre"
"Ja, det är jag med....Men du vet - när jag är lite större, då ska vi ju skaffa en hund. Eller hur mamma?"
"Vi får se" säger jag och ler mellan tårarna.

Sen kör jag vidare.