Mellandagar

"Det var den bästa julen nånsin" sa hon när hon slog upp ögonen på juldagen.
"När är det påsk?"

Vi firade julen tillsammans. Trots allt.
Ändå.
Och barnen var så överlyckliga.
Korta ögonblick kändes det nästa som förr.
Ibland fick jag andas djupt för att behålla fokus och inte dras med i gråten som väntade i halsen.
Men jag gjorde det.

Mellandagarna har följt.
Och som ett sätt att varsamt ta farväl av huset och vårt gemensamma liv har vi haft vapenvila.

Tröttheten är bedövande så här nära slutet. Målsnöret.
Jag borde packa oändligt många lådor men kan inte riktigt förmå mig att komma igång.
Motståndet inom mig är tjockt. Ogenomträngligt.

När lugnet sänker sig och stormen inom mojnat...
När krigets larm blir avlägset och panikens klor släpper taget en aning kan man plötsligt inte se vad felet var från början.
Från distans vet man inte varför det började gå fel eller hur vägen hit kunde bli så sårig.
I efterhand undrar man om det verkligen kan vara värt det.
Är det det? Värt det?
Offret?

Och vad spelar egentligen roll i slutändan?
Inte mycket.
Inte mycket alls.

Tårarna rinner stilla.
Om en vecka är det över.
Livet här.
Och jag undrar om något någonsin kommer att kännas helt igen.