Ingen längtar efter mig

Det är en sak att bli lämnad.
Det är en hemsk sak. Såklart.

Men det är nästan värre att inte vara saknad.
Att efter 20 års samvaro inte vara saknad.
Att inte fattas.

Jag var inte förberedd på att just det skulle göra så ont.
Detta att det var så lätt att komma över mig.

Själv har jag fortfarande svårt att förstå hur man plötsligt slutar älska någon som man har älskat ett helt liv. För även om man inte är förälskad längre, även det händer saker som gör att man inte vill leva ihop längre så kan jag liksom inte förstå hur man bara slutar att känna kärleken för en männsika man nästintill har växt samman med. Jag tror inte ens att min hjärna och mitt hjärta är kapabelt till något sådant.

Men det är tydligen bara jag.

Vi har levt tätt ihop, jag och min före detta man.
Jag tror vi ringde till varandra 7 gånger om dagen. Smsade och mailade därtill.
Vi har varit involverade i nästintill alla områden i varandras liv. Vi har jobbat ihop. Varit privata ihop. Jag har delat allt med honom.

Så jag är så enormt ensam.
Och därtill inte ens saknad.
För det tomrum som jag eventuellt lämnade efter mig är nu fyllt av någon annan.

Jag har så många fina vänner. Jag har min familj. Jag har en mamma och en syster och som lyssnar på min nattliga gråt och mina våndor i timtal. Och utan dem hade jag inte klarat mig alls.

Ändå är jag så fruktansvärt och outhärdligt ensam.
Övergiven.
Och inte ens saknad.

Ingen längtar efter mig.
Och kanske är det det som gör allra mest ont just nu.
Ingen saknar mig.
Ingen säger "Jag älskar dig" till mig.

Ingen längtar efter mig.
För jag är inte saknad.
Bara bortvald.