Trött

Jag är så trött nu.
Varenda cell i min kropp är utamattad av all sorg och att kämpa emot när ångesten rullar in som en tsunami med jämna mellanrum. Täta, jämna mellanrum.

Hur sjutton är det tänkt att man ska klara sånt här? Hur ska man liksom göra?

Jag berättade att det här var vägs ände. Att vi måste bryta helt nu.
Och ändå är det lättare sagt än gjort. Eller nej - det är lika svårt att göra som det är att säga.

För vi har så mycket praktiskt kvar som binder oss samman.
Förutom det allra största, barnen, såklart.

Processen och resan och uppdelningen och skilsmässan - den är liksom inte i hamn än.
Jag är kvar i det här ingemanslandet och väntar ut den sista månaden i huset, i vårt liv.
Limbo.
Inget.
Och ändå måste allt ordnas.

Han är ju redan någon annanstans.
Och varenda gång jag måste skicka ett sms om en torktumlare som är trasig eller en ny tandläkartid för barnen så blir det verkligt. Varenda gång det plingar till i telefonen eller i mailboxen till svar så rivs det upp och bilderna av att han gått vidare blir så plågsamt tydliga.

Han är någon annanstans. Med någon annan än mig.
För jag, jag är här. I huset som var vårt.
Ensamstående.
Det är min nya civilstatus. Ensamstående.
Skild.
Klingar inte lyckligt eller lyckat alls.

Jag är så trött nu. I varenda cell är jag trött.
Fast sömnen är orolig och flyktig.

Men om jag lägger mig här tätt, tätt intill min älskade dotter.
Hör hennes lugna andetag och känner hennes värme.
Då kanske jag kan slumra en stund. Bort från bilderna. Bort från smärtan.
Bort från den ensamstående verkligheten.

Gonatt.