Imorron fyller jag år

Imorron fyller jag år.
Och jag minns hur det var för precis ett år sedan.

Han hade nyligen givit sig av för första gången. Och var helt försvunnen i den meningen att han flydde och inte höll kontakten med någon av oss.
Det skulle bli några vändor tillbaka men det visste jag inte då.
Jag förstod ingenting. Hade panik.
Nu har jag förstått mer vad som verkligen pågick då. Och ändå förstår jag ingenting. Fortfarande.

Jag minns att jag tänkte att födelsedagen det året kunde få strykas ur kalendern.
Det var inte precis något att fira. Och jag var, precis som nu, bedövande ensam.
Jag tänkte att det skulle bli den första födelsedagen någonsin då jag inte skulle bli uppvaktad på morgonen.

Jag minns också hur mina tre älskade barn tappert klev upp tidigare än väckarklockan bestämt. Fixade frukostbricka och små egenhändiga ihopsnörda paket med alldeles för mycket tejp. Innehållet var teckningar, en halv pärlplatta, fina kort med kärleksfulla budskap samt en klocka som en av pojkarna inte längre ville ha. Och de sjöng för mig. Alldeles själva.

Imorron fyller jag år. Och man kan tycka att mitt liv borde ha gått åt en något bättre riktning på ett helt år. Det har det inte. Om det var mörkt i november förra året så är det mörkare nu.

Själens dunkla natt.

Imorron fyller jag år.
Ett år till har gått.
Och det jag önskar mig mest av allt är känslan av att åter ha mitt liv i mina egna händer.
Det och långsiktig smärtlindring.
Och tre älskade barn som ordnar kaffe på sängen och små paket med alldeles för mycket tejp.