Från och till

Så är jag här.
På andra sidan flytten.
Andra sidan det juridiska skilsmässodatumet som visade sig vara först nu den 14 januari.
På andra sidan årsskiftet.

Och du vet det är som ett vacuum efter vacuumet.
Luften är utpumpad och ett förvirrat filter har sänkt sig över tillvaron.
Jag har en lägenhet men inget hem.
Jag kör fel varje gång jag har lämnat på förskolan eftersom hjärnan är ockuperad med jobbiga tankar och går på autopilot i bilkörandet.
Kör in på vår "gamla" gata.

På dagisgården - som är granne med vårt gamla hus - står Stella med jämna mellanrum vid staketet och kastar skeptiska blickar upp mot vårt gamla hus.
På kvällarna frågar hon mig: - När ska vi åka hem till vårt riktiga hem igen?
Nu har hon frågat det så många gånger att hon vet mitt svar men vill bara se min reaktion.
Blir jag lessen? Kan hon skönja sorg eller längtan eller osäkerhet i mitt ansikte?
Hon undrar.

Jag kände mig starkare ett tag. Men det blir som tre steg fram och sen två tillbaka.
Bakslag.

Jag tänker på hur mycket alla andra relationer i mitt liv påverkas av att parrelationen upphör.
Hur de blir färgade av att en livskris infinner sig.
Jag har fått så oerhört mycket stöd från delar av min familj och vissa vänner. Andra relationer som man trodde var beständiga försvinner plötsligt när läget blir obekvämt, sorgligt och verkligt.
Relationer man haft länge gapar plötsligt tomma och sådana man trodde var en del av ens liv för evigt drar sig tyst och sakta undan för att sen helt försvinna.
I den allra värsta tiden av mitt liv försvann människor som jag funnits och ställt upp för, som jag värdesatte och trodde värdesatte mig och som jag innan allt det här skulle ha sett som ett självklart stöd.

Samtidigt trädde nya, oväntade vänner fram. Händer, hjälp och tröst har erbjudits mig från de mest oväntade håll. Tid, samtal, praktisk hjälp har strömmat in från fina, fina människor. Både från personer som jag redan visste var mina verkliga vänner och från nya människor som jag aldrig ens skulle drömt om att be om hjälp.

Vissa har dag efter natt funnits för att lyssna, trösta, höra allt igen. Bara säga att - Du överlever.
Hundra och tusen gånger. Vissa har kommit med mat, blommor eller fika. Andra har skickat meddelanden, ringt, mailat. Somliga har skjutsat mina barn när jag inte kunnat. Bäddat ner mig när jag inte orkat mer.
Till och med matat mig när jag inte ätit på länge.

Jag har inte alltid orkat lyfta på luren när de ringt. Inte orkat träffats alls ibland. Men de har fortsatt att ringa ändå. Fortsatt att finnas. Bara påminna om att "jag finns här och undrar hur du mår och hur det går".

Och jag kan säga att ni som har funnits, ni har räddat mig.
Och jag vill säga att jag fortfarande behöver räddas.
Jag är på andra sidan men jag är långt ifrån i hamn.

Så ge inte upp.
Jag lovar att rädda er tillbaka om ni någonsin skulle behöva det.

Att skiljas är...

Så gick flyttlasset.
Ett helt liv nedmonterat och packat i kartonger.
Rummen i det älskade huset ekade tomma.
Om hus kunde gråta så hade det gjort det. Som jag.

Otaliga hjälpande händer slöt upp och bar, skruvade, fixade mat, packade upp.
Bar mig.
Höll mig i övergången.

Barnen var exalterade. Till en början. Positiva. Tröstande.
Fast det borde vara tvärtom.
De var glada ända tills alla hade gått och vi låg i mörkret i en ny säng i ett nytt rum och skulle sova.
Då föll de.
Grät förtvivlat. Hjärtskärande. Länge, länge.
N över huset han aldrig skulle då se mer. Bo i mer. Han grät över att nu fanns det ingen chans att det skulle bli bra igen med mig och A. Med familjen.
S grät för att pappa inte var med. Hon grät för att det var långt till det riktiga huset. Och hon grät hysteriskt för att jag inte tagit med vattenspridaren.
Hur skulle hon kunna vara lycklig i sommar utan att bada vattenspridare?

Mitt i bunten av gråtande barn låg jag och ljög.
Lovade att allt skulle bli bra.
Sa att jag visste det. Som om jag verkligen var övertygad.
Att det skulle bli vattenspridare och lycka även i sommar.
Att allt skulle bli fint igen.
Och inom mig grät jag ännu mer. När de tillslut somnade utmattade var jag ensam.
Ensam med mina tårar.
Ensam.

Det kan bli ett fint hem. Det kan det.
Men det borgar inte för lycka. Långt ifrån.

Jag vet att jag ska göra allt för att det ska bli bra. Men jag vet inte hur långt det räcker.
Hur långt jag räcker.
För just nu är det inte så mycket kvar av mig. I mig.

"Att skiljas är att dö en smula"
Icke.
Att skiljas är att dö.
Punkt.
Och man kan bara hoppas att man återuppstår i en ny form och lyckas börja leva igen.

Denna andra kväll avslutades med samma gråt och bunt av ledsna barn.
Det sista S sa innan hon somnade var:
-Ni var ju glada när ni gifte er.... Varför kunde ni inte bara älska varandra alltid?

Ja, varför kunde vi inte det?

Brev till barnen

Älskade barn,

Mina fina, underbara ungar.
Om sex dagar är det dags. Då går flyttlasset och vi ska lämna det här huset som varit ert hem i hela ert liv. Det måste vara så svårt för er att föreställa sig hur det kommer att bli. Det är helt ogreppbart för mig så hur ska det inte vara för en liten kavat fem-åring, känslosam 10-åring eller en grubblande 13-åring.

Jag hoppas att det här ändå ska vara slutet på en lång och svår och sorglig period för oss.
Ni har upplevt alltförmycket tårar och ilska och besvikelse härhemma.
Livet har varit så tråkigt så länge.

Ni förtjänar att det blir lätt och lyckligt igen.
Och jag lovar - älskade fantastiska ungar - att jag ska göra allt för att det ska bli så.

Jag har kämpat så hårt.
Jag har slagits med näbbar, klor och allt jag hade inom mig för att livet skulle ta en annan vändning.
Men jag lyckades inte fixa det.
Jag kunde inte ordna så det blev bra. Så att det blev som jag ville och som det var tänkt från början.

Jag ville inget hellre än att ge er en intakt familj att växa upp i.
En trygg och kärleksfull bas att landa i och återvända till i hela livet.
Men jag lyckades inte ordna så att det blev så.
Och jag är så outsägligt, djupt och oändligt ledsen för det.

Ni har mig. Jag finns här. Alltid och hela tiden.
Ni har eran pappa som också älskar er.

Och kärleken mellan er barn och mig kommer alltid att vara så stark som den varit ända sen jag höll er i mina armar för första gången.
Inget eller någon kommer någonsin att komma i vägen för det. Jag kommer aldrig någonsin att kompromissa eller prioritera på något annat sätt än att ni är först och viktigast.
Ni är allt. Alltid.
Det är det som är familj.
Och i det - älskade barn - kan ni alltid landa.
Till det kan ni alltid återvända.

6 dagar kvar.
Det blir läskigt och sorgligt. Men alla minnen tar vi med oss när vi flyttar.
Och vi har rum för massor av fler.
Det blir ett nytt sätt. Ett nytt äventyr.
Ett nytt liv.
Med samma kärlek som alltid.

Mamma