Att göra i ensamhet

Man tänker att det ska avta.
Att intensiteten och topparna i smärtan ska dämpas. Bara tiden får gå.
Jag väntar fortfarande på det. Väntar och väntar.
Här har inget avklingat eller dämpats.
Och av allt det som gör ont inuti har det blivit ont utanpå. Kroppen tycker att det räcker nu. På så många sätt strejkar den att det börjar bli skrattretande.
Skilsmässan, ensamheten och övergivenheten och stressen och pressen som blivit konsekvensen av den har gjort mig sjuk. Inuti och utanpå.

Och jag fortsätter. Gör. För vad ska jag annars göra?

Så många gånger varje dag tänker jag att "Fasen, också - det här är inte okej".
Den här tillvaron med tre barn skapades inte för att det var tänkt att jag skulle göra det ensam. Bli lämnad. Livet som ensamstående trebarnsmamma med försörjningsansvar, boendes i en av Sveriges dyraste kommuner och dessutom ensamföretagare - det var aldrig tänkt att jag skulle klara det ensam. Vi lovade varandra i nöd och lust. .
Vi lovade ju.
Jag sov inte på 12 år, tog alldeles för stort ansvar. Och blev sjuk redan då. Jag tog hand om våra tre barn, skapade och kämpade för det där huset, det där livet som vi båda sagt att vi ville ha.

Och vi skulle ju ta hand om varandra. Finnas för varandra. Badda pannor, erbjuda en arm som stöd, bära kassar, fixa krångliga telefonsamtal, laga värmepumpar, köpa nya skor till barnen, ordna skolplatser, julklappar, planera kalas, byta till vinterdäck, ordna datorerna, nätverksanslutningarna, köpa nya jeans, plantera blommor, laga mat, måla om en vägg, trösta vid motgångar, plåstra om sår, massera ömma fötter, fixa matlistor, sitta bredvid hos läkaren när man får jobbiga besked, säga att - det här klarar vi. Tillsammans.
Vi lovade ju.
Tills vi blev gamla.
Vi skulle vara de som skulle hålla varandra i handen när vi blev gamla. Vi lovade ju. Du lovade.
Vi skulle vara farmor och farfar, Mormor och morfar. Mamma och pappa. Tillsammans.

Jag grejar det inte ensam. Jag vill inte vara ensam.
Och ändå har jag inget val.
Så vad ska jag göra? Bara göra.
Fast jag inte orkar och inte kan.

Göra i ensamhet.
Jag gör mig inte så bra i ensamhet. Inte bra alls.

Till Arne

Arne,

Tack.
Oändligt tack för att du skrev ditt brev till mig som kommentar till mitt inlägg häromdagen. Vi känner inte alls varandra och varför du hittade min blogg just den där dagen och sedan kände dig manad att skriva ditt svar och faktiskt gjorde det hade förmodligen en djupare mening och innebörd för oss båda än vad vi förstår.
Jag behövde verkligen mer än någonsin ett vittnesbörd om att det trots allt nånstans kommer något annat än hemskheter ur detta. Att det finns mening med lidande, kriser och jobbiga livserfarenheter på andra sidan. Om man bara vågar dela dem. Vi människor är så olika men ändå så lika och det är i vår brustenhet som vi kommer varandra som närmast och kan relatera till andra på ett ärligt sätt.

Tack vare ditt brev och all uppmuntran som följde av det från så många andra människor så känner jag nyvunnen kraft att orka skriva. Fortsätta skriva.
Det räcker med tanken på att jag berört en enda människa på det sätt som du beskriver för att förstå varför.

Så ett varmt och innerligt tack.
Och lycka till. Som sagt - förändring utan söndring är ändå en möjlighet och så länge det är det bör vi ta alla chanser till den möjligheten.
Kärlek är ett val vi gör varje dag. Ibland i varje stund.
Tankar kan vi alltid förändra och känslorna kommer att rätta sig efter de så småningom.
Så är det.

Jag önskar dig allt gott.

Linn

Jag börjar igen

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen.
Länge har det legat i träda. Mycket för att jag tagit hänsyn till människor i min närhet. Eller människor som tidigare varit i min närhet men som nu inte är det längre.
Jag har också känt att jag knappt orkat skriva om verkligheten som den faktiskt är och har varit. Det har nästan varit för plågsamt att se den i konkret skrift. Det har räckt att ständigt vara i den.

Men skrivandet har alltid varit mitt sätt. Min väg att nå fram och att känna nån slags lättnad.
Jag är en ärlig och öppen person. Jag tycker om det hos mig själv och jag vet att jag genom att vara just så har berikats med så mycket mer än jag nånsin trott var möjligt.
Jag möter människor dagligen som intygar det. Jag har bara varit så dålig på att lyssna och ta in det fina de säger. Jag har lyssnat på annat och andra som sagt mer nedslående saker om mig. Lyssnat på det som gjort mig mer illa än gott.

Jag ska börja blogga igen. Som ett parallellt underlag till boken.
Den jag aldrig skrev klart sist. Och som nu under det här året har skrivit om sig själv inom mig.
Så jag ska skriva den också.

Den senaste inlägget jag gjorde har av nån anledning fallit bort.
Jag skrev det för några månader sen och lägger in det här nedan. Det hette "Att skiljas är att dö".
Och så är det.

Att skiljas är att dö

Det brukar heta "Att skiljas är att dö en smula"...Vet inte var det uttrycket kommer ifrån egentligen. Ska kolla upp det. Men i min värld är det fånigt inlindat.Att skiljas är att dö. Punkt. 

Vi lever i förhållanden som blir till familjer. Och i den där kretsen bildas den enda tillhörighet som i sanning betyder något. I slutändan är värd något. 
Tänk efter, om du var svårt sjuk idag, om du låg för döden - vad skulle vara viktigt?
Någonstans på vägen kan det hända att vi känner oss vilsna. Inget konstigt alls. Det är så mycket som kommer i vägen. Så många behov som ska tillgodoses i första hand. Så det är klart att det blir oerhört tufft i perioder. 

Jag vet. Prova att föda tre barn och inte sova på 12 år så får du se hur spontant förhållandet blir. Hur sexlivet blir lidande. Hur parrelationen får stå tillbaka för allt annat.
Lägg till lite smärtsyndrom, utmattningsdepression på det där så kommer du att förstå att man inte alltid är den mest sprudlande, positiva, bekräftande och förstående. Tillåtande, ständigt tindrande med ögonen. Take a walk in my shoes. I dare you. Och framför allt. Gör det INNAN du dömer mig. 

Så vi lever där i familjen. I relationen som får stå tillbaka. Ständigt älskande ändå. För herregud vad jag älskade. Alla. Hela tiden. Ibland alldeles för mycket för att kunna sätta gränser. Ibland alldeles för mycket för att förstå att jag behövde tänka på mig själv också. 

Och vi sliter och kämpar för att allt ska bli bra. Skapar ett liv, ett hem och en tillvaro där alla ska få finnas, rymmas. Det är bra. Där ÄR bra så många gånger. Så många stunder är det bra. Är det tryggt. Är det kärlek.

Och andra stunder är det inte det. Precis som livet är i stort. Så är det att vara människa. 
Ändå är så många villiga att lägga ner. Splittra, söndra. I jakten på egen tid, sig själv, frihet, känslan man hade innan man hade ansvar för ett, två eller tre barn. Känslan man hade när man var 23, odödlig och inte hade någon att ta hänsyn till.
Känslan av att kunna fullständigt ge sig hän i en förälskelse, passion. Där inga tider eller plikter pockar på. Inget ansvar tynger. Där bara bekräftelse är drivkraften. Där man äntligen ska få känna sig som sig själv. Igen. Eller bara äntligen. Där man duger som man är. Får känna sig tillräcklig. Respekterad. 

Problemet är att det ju aldrig går att backa bandet. Efter en skilsmässa och flykt hamnar vi oundvikligen i en tudelad värld. Har du tur hittar du bekräftelsen, passionen, ögonen som tindrar. Har du tur får du snudda vid frihetskänslan i flyktiga ögonblick. Men det kommer aldrig gå att få ihop de där två världarna med varandra. Du är dömd till att evigt leva två parallella och separata liv. Visst, du kommer säkert att fläta ihop vissa dagar och upplevelser mer längre fram än i början. Men det kommer aldrig att bli ett enda.

Dina förpliktelser kommer för alltid att strida mot varandra. Friheten du längtade efter och trodde du skulle få kommer att framstå som trängre än den du hade innan. Du kommer att få balansera på en skör tråd. Tassa på ett minerat fält där behoven hos de personer du älskar mest alltid kommer att stå i motsats till varandra. 
Där du i viljan att ta hänsyn till alla för att ytterst inte bli ensam igen - återigen kommer att helt tappa bort dig själv. Du har en evinnerlig rad av ångestfyllda jular att se fram emot. Jular där det aldrig kan bli riktigt bra för någon igen. 
Du har en evighet av medlande framför dig och en aldrig sinande känsla av att aldrig vara fullständigt komplett och närvarande och i ditt sammanhang. Du har ett resten av ditt liv framför dig där allt blir en kompromiss, antingen-eller och där du har tur om du kommer ihåg vad det var du egentligen längtade så oerhört efter. 

Kanhända kommer du känna dig oerhört älskad. Men aldrig samtidigt. Inte hela tiden. Och en del av kärleken i ditt liv kommer du aldrig kunna dela fullt ut med den andra kärleken i ditt liv. För det går inte.
Det kommer att vara splittrat, trasigt och svårt och krångligt på så många sätt resten av våra liv.Så är det bara. Så att skiljas är att dö. För du blir aldrig densamma igen. Och det är synd på ett sätt. 

Förmodligen kommer du stundom att längta tillbaka. Då när du förstår att många av de önskningar och längtor du hade inom familjen faktiskt hade kunnat förverkligas även där.
Men dit kanske det är långt. 

Så jag säger till dig som går i de där tankarna.
Gör det inte.
Än.

Tänk på att du redan har allt inom dig och att du kan förändra utan att söndra. 
Att skiljas är att dö. Punkt.
Du kan återuppstå. Men förlusten är ändå total. Och livslång.
Så tänk efter.Om det verkligen, verkligen är värt det. 

Att skiljas är att dö. Punkt.