Länge har det legat i träda. Mycket för att jag tagit hänsyn till människor i min närhet. Eller människor som tidigare varit i min närhet men som nu inte är det längre.
Jag har också känt att jag knappt orkat skriva om verkligheten som den faktiskt är och har varit. Det har nästan varit för plågsamt att se den i konkret skrift. Det har räckt att ständigt vara i den.
Men skrivandet har alltid varit mitt sätt. Min väg att nå fram och att känna nån slags lättnad.
Jag är en ärlig och öppen person. Jag tycker om det hos mig själv och jag vet att jag genom att vara just så har berikats med så mycket mer än jag nånsin trott var möjligt.
Jag möter människor dagligen som intygar det. Jag har bara varit så dålig på att lyssna och ta in det fina de säger. Jag har lyssnat på annat och andra som sagt mer nedslående saker om mig. Lyssnat på det som gjort mig mer illa än gott.
Jag ska börja blogga igen. Som ett parallellt underlag till boken.
Den jag aldrig skrev klart sist. Och som nu under det här året har skrivit om sig själv inom mig.
Så jag ska skriva den också.
Den senaste inlägget jag gjorde har av nån anledning fallit bort.
Jag skrev det för några månader sen och lägger in det här nedan. Det hette "Att skiljas är att dö".
Och så är det.
Att skiljas är att dö
Det brukar heta "Att skiljas är att dö en smula"...Vet inte var det uttrycket kommer ifrån egentligen. Ska kolla upp det. Men i min värld är det fånigt inlindat.Att skiljas är att dö. Punkt.
Vi lever i förhållanden som blir till familjer. Och i den där kretsen bildas den enda tillhörighet som i sanning betyder något. I slutändan är värd något.
Tänk efter, om du var svårt sjuk idag, om du låg för döden - vad skulle vara viktigt?
Någonstans på vägen kan det hända att vi känner oss vilsna. Inget konstigt alls. Det är så mycket som kommer i vägen. Så många behov som ska tillgodoses i första hand. Så det är klart att det blir oerhört tufft i perioder.
Jag vet. Prova att föda tre barn och inte sova på 12 år så får du se hur spontant förhållandet blir. Hur sexlivet blir lidande. Hur parrelationen får stå tillbaka för allt annat.
Lägg till lite smärtsyndrom, utmattningsdepression på det där så kommer du att förstå att man inte alltid är den mest sprudlande, positiva, bekräftande och förstående. Tillåtande, ständigt tindrande med ögonen. Take a walk in my shoes. I dare you. Och framför allt. Gör det INNAN du dömer mig.
Så vi lever där i familjen. I relationen som får stå tillbaka. Ständigt älskande ändå. För herregud vad jag älskade. Alla. Hela tiden. Ibland alldeles för mycket för att kunna sätta gränser. Ibland alldeles för mycket för att förstå att jag behövde tänka på mig själv också.
Och vi sliter och kämpar för att allt ska bli bra. Skapar ett liv, ett hem och en tillvaro där alla ska få finnas, rymmas. Det är bra. Där ÄR bra så många gånger. Så många stunder är det bra. Är det tryggt. Är det kärlek.
Och andra stunder är det inte det. Precis som livet är i stort. Så är det att vara människa.
Ändå är så många villiga att lägga ner. Splittra, söndra. I jakten på egen tid, sig själv, frihet, känslan man hade innan man hade ansvar för ett, två eller tre barn. Känslan man hade när man var 23, odödlig och inte hade någon att ta hänsyn till.
Känslan av att kunna fullständigt ge sig hän i en förälskelse, passion. Där inga tider eller plikter pockar på. Inget ansvar tynger. Där bara bekräftelse är drivkraften. Där man äntligen ska få känna sig som sig själv. Igen. Eller bara äntligen. Där man duger som man är. Får känna sig tillräcklig. Respekterad.
Problemet är att det ju aldrig går att backa bandet. Efter en skilsmässa och flykt hamnar vi oundvikligen i en tudelad värld. Har du tur hittar du bekräftelsen, passionen, ögonen som tindrar. Har du tur får du snudda vid frihetskänslan i flyktiga ögonblick. Men det kommer aldrig gå att få ihop de där två världarna med varandra.
Dina förpliktelser kommer för alltid att strida mot varandra. Friheten du längtade efter och trodde du skulle få kommer att framstå som trängre än den du hade innan. Du kommer att få balansera på en skör tråd. Tassa på ett minerat fält där behoven hos de personer du älskar mest alltid kommer att stå i motsats till varandra.
Där du i viljan att ta hänsyn till alla för att ytterst inte bli ensam igen - återigen kommer att helt tappa bort dig själv.
Du har en evighet av medlande framför dig och en aldrig sinande känsla av att aldrig vara fullständigt komplett och närvarande och i ditt sammanhang. Du har ett resten av ditt liv framför dig där allt blir en kompromiss, antingen-eller och där du har tur om du kommer ihåg vad det var du egentligen längtade så oerhört efter.
Kanhända kommer du känna dig oerhört älskad. Men aldrig samtidigt. Inte hela tiden. Och en del av kärleken i ditt liv kommer du aldrig kunna dela fullt ut med den andra kärleken i ditt liv. För det går inte.
Det kommer att vara splittrat, trasigt och svårt och krångligt på så många sätt resten av våra liv.Så är det bara.
Förmodligen kommer du stundom att längta tillbaka. Då när du förstår att många av de önskningar och längtor du hade inom familjen faktiskt hade kunnat förverkligas även där.
Men dit kanske det är långt.
Så jag säger till dig som går i de där tankarna.
Gör det inte.
Än.
Tänk på att du redan har allt inom dig och att du kan förändra utan att söndra.
Att skiljas är att dö. Punkt.
Du kan återuppstå. Men förlusten är ändå total. Och livslång.
Så tänk efter.Om det verkligen, verkligen är värt det.
Att skiljas är att dö. Punkt.
Inlägg
3 kommentarer:
Bästa Linn,
Av en slump kom jag in på din blogg. Ja, om det nu var en slump eller inte så det vet jag inte med säkerhet längre. Iallafall så började jag läsa bloggen från det senaste inlägget att du skulle börja skriva igen och tänkte för mig själv, vad vackert hon skriver. Jag scrollade ner till början av bloggen och tänkte att jag ska se vad som hänt när. Efter att jag börjat läsa så kunde jag inte slita mig. Även om det var en mycket rörande och sorglig blogg så var den otroligt vacker. Jag läste med en förundran över hur otroligt träffande sakerna du skrev var. Hur beskrivande texten blev, all smärta, all sorg och all kamp.
Jag är på sätt och vis på andra sidan av den här historien. Ett långt äktenskap, flera barn och en kvinna som skulle göra allt för att få mig. I otaliga stunder har tanken varit lockande, lämna allt och gå vidare från ett stormigt förhållande till ett där det åtminstone en tid skulle finnas en het passion, möjligheter att göra saker som man inte gjorde "första gången", få känna bekräftelse för den man är och inte den man under alla år blivit. Slutet var mycket nära. Hopplösheten över att allt inte stämmer i förhållandet har satt igång massor med tankar och delvis även flyktplaner.
Efter att jag läst din blogg så kan jag se framför mig vilken smärta vår separation skulle skapa. För min fru, för mina barn, för min och hennes släkt, för våra gemensamma vänner, grannar. Och för mig själv. Jag tackar dig för att du öppnade mina ögon i detta skede. I ett skede där jag ännu inte gjort något orätt och oförlåtligt. I ett skede när lojalitet och ansvar ännu kan rädda en relation. I ett skede där kärleken till min fru ännu inte har brustit utan bara böjt sig lite. Den andra kvinnan har under snart två år försökt med all sin charm att locka mig. Vi är arbetskamrater och ses därför varje dag. Hon har bjudit in mig på resor, till sitt hotellrum, till sin säng, men fått ett nej. Men eftersom äktenskapet knakat i fogarna så har nog tankarna ändå kretsat kring, hur skulle det vara, hur skulle det bli med den andra kvinnan och nu efter en julhelg med massor med bråk och elaka ord så har nog tankarna kretsat ännu mera kring en separation. Tankar som att, det är nog bäst för barnen, det är bäst för partnern ja bäst för alla. Dina texter fick dock mig på helt andra tankar. Det var som att ta mig i fötterna och vända mig upp och ner och skaka. Ända tills alla tankar var borta och det endast fanns känslorna i hjärtat kvar. För där finns de. Det är jag övertygad om att de gör även hos din före detta man. Känslor är inget som försvinner, men de kan förträngas under kortare eller längre tid.
Jag tror bestämt att du kan ha räddat ett äktenskap bara genom att du skrev ditt inlägg igår. Ifall det hade varit ett gammalt inlägg så hade jag knappast fortsatt att läsa och därmed inte kunnat ta del av din smärta. Man vet ju aldrig hur det slutar men jag har iallafall bestämt mig för att ge vårt äktenskap en ny chans. Jag kommer även att ta mod till mig och be min arbetskamrat att upphöra med uppvaktningen. Ifall det är meningen att vårt äktenskap inte ska hålla för evigt så ska det iallafall inte vara så enkelt att jag går och hämtar tröst hos någon annan. Det lovar jag dig här och nu.
Tack.
Arne
Bästa Linn och Arne!
Jag gråter här vid min dator. Så otroligt starka inlägg från er båda.
Jag blev själv"skiljsmässobarn" (ja, det kändes så trots att jag var vuxen med man och egna barn) när mina föräldrar skiljdes för över 10 år sedan.
Sedan dess har jag gråtit otaliga gånger över det där trygga föräldrahemmet som försvann.
Dit mina barn kunde åka på loven, där mina syskon och jag kunde samlas och fira jul och andra högtider tillsammans. Där de där två föräldrarna fanns som liksom var det givna kittet mellan oss barn och barnbarn.
Båda mina föräldrar finns kvar i mitt liv och mår bra, på var sitt håll, idag.
Men jag kan inte hjälpa att jag fortfarande blir ledsen ibland. När något skall firas i familjen och vi inte vet vart vi skall vara. Då saknar jag föräldrahemmet som var den självklara samlingsplatsen.
Jag sörjer även att inte mormor och morfar får njuta av sina barnbarn tillsammans. Dem som de faktiskt har tack vare varandra.
Mina småsyskon har inte alls samma möjlighet till avlastning som jag hade när mina barn var små och våra föräldrar fortfarande höll ihop. Det är helt enkelt inte så lätt att orka med 3 små barbarn alldeles själv, varken som mormor eller morfar.
Det kan låta egoistiskt men jag tror verkligen att det finns en djupare tanke med de olika generationerna. Det var tänkt att vara livslånga band som skulle gynna alla åldrar.
Arne. Jag vill verkligen uppmuntra dig att söka hjälp och inte ge dig med mindre än att ditt äktenskap räddas. Att jobba för att kärleken kommer tillbaka.
För den är inte en känsla utan ett beslut.
Allt gott till er båda! Inte minst till dig Linn som just nu finns i mina böner.
Kram Marlene
Jag fick en släng av nostalgifeber i kväll och började lyssna på musik från min barndom. Oh baby all med Sonic Dream Collective ledde mig hit till bloggen och kvällen tog en oväntad vändning.
Dina texter är rörande. Läste din branschkollega Jenny Berggrens självbiografi för nåt år sedan och era texter påminner om
varandras, kan av nån anledning identifiera mig med dem. Det är nånting med sorgen som ni båda kretsar kring.
Jag gillar verkligen den här texten om skilsmässor. Mina föräldrar skiljdes när jag var 12. Reagerade genom att inte reagera. Har aldrig bearbetat det utan livet gick vidare. Men ibland, som nu när jag läser det här inlägget, så kommer sorgen och känslan av ensamhet över mig också.
Tack och lov är jag långt ifrån ensam nu för tiden, jag har fru och barn och vi lever det glada familjeliv jag alltid lovat mig själv att leva. Så snart jag krupit ner i sängen bredvid mina änglar så kommer allt kännas bra.
Men just nu påverkas jag starkt av det du skriver. Vi är ensamma i det här landet, världens mest individualiserade. Jag önskar att det inte vore så. Att våra liv kretsade mer kring varandra, våra familjer, våra vänner, alla som behöver det, att vi värdesatte det högre.
Mvh
J
Skicka en kommentar