Till Arne

Arne,

Tack.
Oändligt tack för att du skrev ditt brev till mig som kommentar till mitt inlägg häromdagen. Vi känner inte alls varandra och varför du hittade min blogg just den där dagen och sedan kände dig manad att skriva ditt svar och faktiskt gjorde det hade förmodligen en djupare mening och innebörd för oss båda än vad vi förstår.
Jag behövde verkligen mer än någonsin ett vittnesbörd om att det trots allt nånstans kommer något annat än hemskheter ur detta. Att det finns mening med lidande, kriser och jobbiga livserfarenheter på andra sidan. Om man bara vågar dela dem. Vi människor är så olika men ändå så lika och det är i vår brustenhet som vi kommer varandra som närmast och kan relatera till andra på ett ärligt sätt.

Tack vare ditt brev och all uppmuntran som följde av det från så många andra människor så känner jag nyvunnen kraft att orka skriva. Fortsätta skriva.
Det räcker med tanken på att jag berört en enda människa på det sätt som du beskriver för att förstå varför.

Så ett varmt och innerligt tack.
Och lycka till. Som sagt - förändring utan söndring är ändå en möjlighet och så länge det är det bör vi ta alla chanser till den möjligheten.
Kärlek är ett val vi gör varje dag. Ibland i varje stund.
Tankar kan vi alltid förändra och känslorna kommer att rätta sig efter de så småningom.
Så är det.

Jag önskar dig allt gott.

Linn