Jag skrev en bok

Så jag skrev en bok. Om det jobbigaste och svåraste jag någonsin gått igenom. I början var det ju inte ens en bok. Men tillslut blev det det.
I början skrev jag bara för att formulera mina känslor och tankar. För att se dem i skrift så att de skulle bli lättare för mig att förstå. Och för att få dem ur mig. För de var så många att jag ibland kände det som att jag skulle spricka av allt jag kände och tänkte.

Med tiden blev texterna längre och strukturen tydligare. Och så småningom blev det faktiskt en bok.
Någonstans på vägen fick dessutom orden ett annat syfte. De fanns inte längre bara för min egen skull utan också för andras. Eller i alla fall med önskan om att nå fram hos andra.

Nu står jag här med tårar i ögonen och läser de oändligt många hälsningar och kommentarer som strömmar mot mig om hur boken och orden landat hos andra. Trots att boken bara funnits i några veckor och ljudboken ännu kortare tid.
Jag får meddelanden, tårfyllda hälsningar, mail, brev, besök, kort och presenter som alla bär bud om att det var värt ansträngningen. Att det betyder något för andra att jag skrivit den här boken.

Och mitt i allt det meningslösa och hemska uppstår en lysande mening och hägring om att skänka vidare något betydelsefullt sprunget ur det hemska.

Så tack.
Tack och åter tack för att Du berättar om hur boken berört dig.
Det betyder så oerhört mycket mer än du kan föreställa dig.
För både mig och Leo och hela familjen.