Bortom miraklet

Intervjuer. Reportage och skildringar.
Sen boken blev verklighet har jag berättat om och om igen. Leo har varit med mig i vissa intervjuer. Han har fått välja vad han vill medverka i och inte. Och jag har glatt mig över hur stor skillnad det är i hans ögon nu när han berättar mot för bara något år sedan. Han är på en annan plats nu mentalt. Vi är på en annan plats. Och denna otåliga författare är tacksam över att utgivningsprocessen tog ett år så att vi alla fick tid att ta oss till den här platsen.

De flesta skildrar miraklet. Det ofattbara i Leos överlevnad. Det fantastiska i livet som ändå blev trots allt. Mycket få ställer de obekväma frågorna om "Hur kunde det hända?" och "borde de inte...?" eller "hur tänkte man här...?".
Alla som läst förstår. Alla som vet bakgrunden skakar på huvudet och tänker att det är fullständigt obegripligt. Det är tragiskt och så onödigt att detta behövde hända.
Dessutom än mer obegripligt hur det hela hanterades av ansvariga parter efter det hemska och otänkbara.

Jag har fortsatt hållit en diplomatisk ton. Tänkt att alla som läser kommer att se det som stå mellan raderna. Men det är svårt.

För det är ett mirakel men det är också katastrof. Och det sticker i ögonen att ingen upprättelse sker.
Fortsatt.

Vi kämpar vidare med konsekvenserna av olyckan varje dag.
Så miraklet - det är sorgkantat.
Tro inget annat.