Mardröm

Imorse fick jag ett meddelande via Facebook från en mamma som sett Storytels film om mig och min bok på sociala medier.
Som rubrik hade Storytel angett:
"En förälders värsta mardröm" och sen följde min berättelse.
Mamman hälsade att det jag upplevt inte kunde vara en förälders värsta mardröm. Den värsta mardrömmen en förälder kunde uppleva var istället att få höra att ens barn blivit mördat. Död.
Dödad av en annan människa.

Och jag svarade att ingen förälder nånsin borde få genomlida det otänkbara att få veta att barnet blivit dödat. Att det vore helt olidligt och fruktansvärt hemskt.

Ikväll fick jag veta att Avici hittats död.
En 28-årig Tim Bergling född den 8e september 1989, vars liv tog slut alldeles för tidigt. Och jag tänker på hans mamma.
Tims mamma som gråter tusen och åter tusen tårar ikväll. Och imorgon. Och många, många dagar framöver.

Och jag undrar vad hon tycker är värst.

Eller nej, det undrar jag egentligen inte.
Jag vet.
För sorg kan inte jämföras.
Sorg är en känslomässig reaktion på hemska, ofrivilliga förändringar i livet som vi inte har kontroll över. Sorg drabbar oss när vi förlorar den eller det vi älskar.
Så som vi älskar - så sörjer vi.

Alldeles oavsett vad vi går igenom så sörjer vi i samma paritet som vi älskar och vi sörjer att livet för oss och de vi älskar inte blev som det var tänkt.
Det är det vi har gemensamt.
Men att jämföra förluster och sorger - nej, det går inte.

För den här föräldern, alltså jag, var det där samtalet jag fick om min sons olycka det värsta jag varit med om. Liksom beskedet några dagar senare om hans hjärntillstånd.

Ikväll tänker jag att för Tims mamma var samtalet om att hennes 28-årige son hittats död hennes värsta mardröm.

Mardrömmar som blir verklighet att förhålla sig till.
Och jag önskar oss alla kärlek och kraft att ta oss igenom en timme, en minut och ett andetag i taget.