Vila ikapp

Min sömn är fladdrig.
I tusentals nätter har den varit det.
I tiotusentals nattliga timmar har jag lyssnat efter avvikande ljud, smärta, sjukdom, inkräktare och mardrömmar.
Sovit lätt och beredd.
Vaktat, avvaktat.

Så min sömn är fladdrig och ytlig.
Jag glider mest mellan slummer och vakenhet.
Vrider och vänder mig mellan dröm och verklighet.

Ibland undrar jag när jag ska sova ikapp.
Om man kan det.
Återhämta igen sig.
Vila sig oberedd.

Jag vet inte.
Men jag längtar efter oskrivna blad.
Obokad tid.
Måstefria dagar.
Och ofladdrig sömn.

Jag längtar efter att vila ikapp mig själv.