Mardröm

Imorse fick jag ett meddelande via Facebook från en mamma som sett Storytels film om mig och min bok på sociala medier.
Som rubrik hade Storytel angett:
"En förälders värsta mardröm" och sen följde min berättelse.
Mamman hälsade att det jag upplevt inte kunde vara en förälders värsta mardröm. Den värsta mardrömmen en förälder kunde uppleva var istället att få höra att ens barn blivit mördat. Död.
Dödad av en annan människa.

Och jag svarade att ingen förälder nånsin borde få genomlida det otänkbara att få veta att barnet blivit dödat. Att det vore helt olidligt och fruktansvärt hemskt.

Ikväll fick jag veta att Avici hittats död.
En 28-årig Tim Bergling född den 8e september 1989, vars liv tog slut alldeles för tidigt. Och jag tänker på hans mamma.
Tims mamma som gråter tusen och åter tusen tårar ikväll. Och imorgon. Och många, många dagar framöver.

Och jag undrar vad hon tycker är värst.

Eller nej, det undrar jag egentligen inte.
Jag vet.
För sorg kan inte jämföras.
Sorg är en känslomässig reaktion på hemska, ofrivilliga förändringar i livet som vi inte har kontroll över. Sorg drabbar oss när vi förlorar den eller det vi älskar.
Så som vi älskar - så sörjer vi.

Alldeles oavsett vad vi går igenom så sörjer vi i samma paritet som vi älskar och vi sörjer att livet för oss och de vi älskar inte blev som det var tänkt.
Det är det vi har gemensamt.
Men att jämföra förluster och sorger - nej, det går inte.

För den här föräldern, alltså jag, var det där samtalet jag fick om min sons olycka det värsta jag varit med om. Liksom beskedet några dagar senare om hans hjärntillstånd.

Ikväll tänker jag att för Tims mamma var samtalet om att hennes 28-årige son hittats död hennes värsta mardröm.

Mardrömmar som blir verklighet att förhålla sig till.
Och jag önskar oss alla kärlek och kraft att ta oss igenom en timme, en minut och ett andetag i taget.

Vila ikapp

Min sömn är fladdrig.
I tusentals nätter har den varit det.
I tiotusentals nattliga timmar har jag lyssnat efter avvikande ljud, smärta, sjukdom, inkräktare och mardrömmar.
Sovit lätt och beredd.
Vaktat, avvaktat.

Så min sömn är fladdrig och ytlig.
Jag glider mest mellan slummer och vakenhet.
Vrider och vänder mig mellan dröm och verklighet.

Ibland undrar jag när jag ska sova ikapp.
Om man kan det.
Återhämta igen sig.
Vila sig oberedd.

Jag vet inte.
Men jag längtar efter oskrivna blad.
Obokad tid.
Måstefria dagar.
Och ofladdrig sömn.

Jag längtar efter att vila ikapp mig själv.

En film om boken

https://www.facebook.com/Storytel.se/videos/10155635462717858/

Känner stor ödmjukhet inför det faktum att över 350.000 personer tittat på den här videon om min bok via Storytel. Otroligt. Tack.

Möte

Jag möter honom vid ett café i centrum.
Han står och väntar och jag tänker att han kanske känner igen mig från bilder och TV. Men jag vet inte hur han ser ut. Ändå blir det tydligt att han väntar på någon och jag frågar om han väntar på mig.
Det gör han.

Han ska intervjua mig med anledning av boken och mitt debuterande författarskap.
Han säger att han självfallet bjuder på kaffe och jag beställer en cappuccino. Jag brukar aldrig dricka kaffe mer än till frukost men det känns ändå rätt att beställa kaffe just idag.

Vi sätter oss. Caféet är larmigare än vanligt och vi byter plats efter en kort stund för att söka mer avskildhet. Han vecklar ut ett papper med frågor och anteckningar om sidnummer. Han visar mig sitt recensionsexemplar av boken som är fylld av anteckningar och understrykningar.
Jag säger:
- Du har verkligen läst boken.
Och vi skrattar och småpratar en stund om hur märkligt det är att min förväntan är det motsatta.

Så börjar han fråga. Jag svarar.
Hans frågor är genomtänkta. Djupa. Och jag försöker möta de med likvärdiga svar.
Vid tre tillfällen brister hans röst och hans ögon bli tårfyllda när han framför frågeställningarna. När rösten stockar sig som mest undviker han min blick. Som om det skulle få bägaren att rinna över.
Själv blir jag lika rörd och gråtmild över hans reaktion.
Det känns som om hela syftet med boken, med vårt slit, förkroppsligas i honom där och då.

Vi samtalar länge. Jag flyter ut i bland i resonemanget som man kan göra när man märker att någon verkligen lyssnar. Larmet runtom bekommer oss inte.

Så har han ställt sina frågor men säger att han skulle kunna ställa hundra till. Tackar för att jag skrivit boken och säger att han anser att den är gripande, vacker och oerhört välskriven.
Ställer till sist frågorna till faktarutan om favoritbok, favoritförfattare, ålder och familj.

Sen säger vi tack för idag. Jag kramar honom. Han säger: -Tack för att jag fick träffa dig! och bugar.
Jag säger att det är jag som ska tacka. Och menar det verkligen.
En intervju kan också vara ett samtal. Och ett möte.
Ett mycket värdefullt sådant till och med.

Förkylt och underbart

Det blev påsk. Några lediga dagar.
Och förkylningen kom som ett brev på posten. Det allra bästa sättet för min kropp att få stopp på mig är att sätta in lite förkylning och heshet för då kan jag inte använda rösten och därmed kan jag inte jobba.
Sen är det väl ganska typiskt. När det varit massor och hektiskt och så blir det ledighet - då sjunker man ihop och drar täcket över huvudet.

Att arbeta med boken, att läsa in ljudboken och att prata om boken och olyckan och vårt liv därefter i otaliga intervjuer har varit fint och bra. Men det har också varit oerhört krävande. Bilderna av det plågsamma och katastrofala spelas upp inom mig om och om igen. Jag formulerar tankar och känslor om det ofattbara och plågsamma om och om igen.
Jag är som sagt så glad och tacksam över att berättelsen når ut - men det tar på kraften.
Det äter på mig inifrån och sorgen flyter upp till ytan gång på gång.

Så jag tänker att det inte är så konstigt att jag känner mig trött och dämpad. Det är faktiskt helt rimligt. Jag väljer att berömma mig själv för att jag inte trillar i det berömda och bekanta svarta hålet. Där har jag ju varit så många gånger förut.
Numera tar jag bara sorgsamheten i handen och traskar vidare. Den får finnas och jag dömer inte mig själv för att den finns.

Allra mest är jag tacksam för att Leo velat vara med och tyckt det varit värdefullt att prata om det som hänt. Det är nytt. Och det hade aldrig gått för ett år sen. Det är så välsignat att se att han kommit så långt i processen nu. För det hjälper i alla de svåra situationerna som vi tampas med dagligen.
Precis som tiden på samma sätt tagit mig till en plats där jag på ett mycket mer självklart sätt kan bedöma om situationer är bra eller dåliga för Leo. Kan säga ifrån, schemalägga, omstrukturera, planera och kriga för sätt saker.
Det är värdefullt. Både för mig och Leo.

Noel och Stella är stolta. Och det är jag också tacksam för. Så att de inte bara känner sig icke sedda och förfördelade. Nej - de är stolta och glada. Tack och lov för mina underbara ungar.
Tack och lov.
Tack. Och. Lov.

Min familj

Min fina, fina familj. 

För vi är en familj. Alltjämt. 

Kanske inte som det var tänkt. 

Men likväl. 

Vi är en familj förenade av kärlek och minnen. 

Och jag är så stolt över oss alla. 

Bortom miraklet

Intervjuer. Reportage och skildringar.
Sen boken blev verklighet har jag berättat om och om igen. Leo har varit med mig i vissa intervjuer. Han har fått välja vad han vill medverka i och inte. Och jag har glatt mig över hur stor skillnad det är i hans ögon nu när han berättar mot för bara något år sedan. Han är på en annan plats nu mentalt. Vi är på en annan plats. Och denna otåliga författare är tacksam över att utgivningsprocessen tog ett år så att vi alla fick tid att ta oss till den här platsen.

De flesta skildrar miraklet. Det ofattbara i Leos överlevnad. Det fantastiska i livet som ändå blev trots allt. Mycket få ställer de obekväma frågorna om "Hur kunde det hända?" och "borde de inte...?" eller "hur tänkte man här...?".
Alla som läst förstår. Alla som vet bakgrunden skakar på huvudet och tänker att det är fullständigt obegripligt. Det är tragiskt och så onödigt att detta behövde hända.
Dessutom än mer obegripligt hur det hela hanterades av ansvariga parter efter det hemska och otänkbara.

Jag har fortsatt hållit en diplomatisk ton. Tänkt att alla som läser kommer att se det som stå mellan raderna. Men det är svårt.

För det är ett mirakel men det är också katastrof. Och det sticker i ögonen att ingen upprättelse sker.
Fortsatt.

Vi kämpar vidare med konsekvenserna av olyckan varje dag.
Så miraklet - det är sorgkantat.
Tro inget annat.