söndag 27 december 2009

Så god jul man kan

Så är jul-helgen över.
Och jag får hålla fingrarna knäppta bakom ryggen för att inte börja plocka bort tomtar och annat pynt.

Julen är vår största högtid. Förväntningarnas högtid.
Sprunget ur väntan och ankomsten av det stora miraklet. Det som skulle rädda människorna från synden, döden och sig själva.
Kanske inte så konstigt då att det ofta är just förväntningarna som ställer till det vid julfirandet.

Alla har vi förväntningar och förhoppningar om hur den stora Dagen och de runt omkring ska te sig. Förhoppningar om... ja, vaddå?
Om att det ska bli som när man var liten? Hur var det egentligen? Vad minns man om sin barndoms jular? Var varje julafton tindrande, mysig och spännande? Eller har man i efterhand konstruerat en sorts "best-of-lista" med saker som jularna innehöll och innebar.
Att sakerna, stämningen och känslorna på den där listan visserligen någon gång har inträffat - fast kanske inte nödvändigtvis på en och samma jul?

Julen är barnens. Min julafton är således mina barns. Och tindrar deras ögon en stund gör mina det också. Men förväntar jag mig att deras ögon ska tindra hela julen - då finns ju risken att man blir lite besviken.
Noels ögon tindrade tillexempel inte alls när han vägrade klä på sig de av mig utvalda julaftons-kläderna och vi hade bråttom till kyrkans "Samling vid krubban". Han var arg som ett bi och sa att om han inte fick ha slip-overn under skjortan så skulle han minsann inte ha den alls. Dessutom ville han hellre ha jeansen än de mörkblå finbyxorna.
Efter en lång stunds högljutt förhandlande fick jag honom att behålla både skjorta och finbyxor på men endast om han slapp stoppa in skjortan innanför byxorna.

Väl i kyrkan tindrade ändå barnens ögon en stund när de stod på gradängerna ock sjöng "Nu tändas tusen juleljus". De skrattade också högt åt den vandrade kamelen och värdshusvärden som pratade dalmål i julspelet.

Vid hemkomsten från kyrkan skulle julaftonen förevigas enligt vår egen tradition genom en familjefotografering. Nu när vi är så många som fem i familjen är denna procedur ingen barnlek alls och både mammas och pappas ögon blev ömsom matta och ömsom smala. Innan vi fått åtminstone ett kort som alla såg någorlunda glada ut på var mamman svettig och lillasyster skrik-arg.

Men vid julklappsutdelningen hann jag se deras ögon både fyllda av förväntan och glädje mellan varven och högarna av inslagspapper och presentsnören.
och när vi sent på kvällen spelade spel tillsammans allihop så kom ändå den där känslan av gemenskap, kärlek och värme som man så starkt förknippar med julen.

Det är med julen som det är med allting. Det svåraste är egentligen att komma underfund med vad det är man verkligen vill. Vad det är man bara tror att man vill, vad det är man själv förväntar sig och vad man gör för att man tror att andra förväntar sig det av en? Vad gör man av gammal vana och vad vill man skapa för egna, nya traditioner?
Hur vill jag att mina barns best-of-lista över julen ser ut när de är vuxna?

Min största förhoppning är ändå att de minns att jag i kärlek verkligen försökte ge dem mysiga jular. Och att även om det inte lyckades fullt ut i alla stunder eller alla gånger - så var det ändå bra nog. Jag var där och jag gjorde så gott jag kunde.
Man gör så gott man kan.
På julen och på alla andra dagar.
Man gör så gott man kan. Och allt som oftast räcker det alldeles utmärkt.


1 kommentar:

Anders sa...

Tycker den blev fantastiskt bra, du är världsmästare i jul.