Ett samtal...

Jag får ofta fina brev eller mail från människor som vill ha mina sånger på sina barns dop. Ibland får jag en liten fin bild på dopbarnet i efterhand.

Vissa gånger får jag träffa människor som är glada och berättar att min musik berört dem. Att just min text passade in på deras bröllop eller deras barndop.

Ibland ringer någon och frågar om jag kan komma och sjunga i kyrkan. Ibland gör jag det.

Ofta är jag så glad och rörd över att de valt mina texter och mina sånger. Stolt.

Idag ringde en mamma till mig. Jag kan inte säga varför men bara efter någon mening kände jag att jag höll på att börja gråta. Jag svalde hårt och ruskade på mig. Undrade varför detta bara sköljt över mig just nu?

Så sa hon "Jag har precis förlorat min son..." och därefter bröts hennes röst och hon började gråta. "Förlåt.." sa hon "Nu gråter jag igen".

"Förlåt" snyftade jag. "Det gör jag med..."

Så grät vi i några ögonblick. Snörvlade. Snöt oss.

"Jag skulle så gärna vilja ha din sång Prins Noel på begravningen - som en hyllning...." så grät hon lite till.

Jag med.

Vi bestämde att jag skulle skicka den till henne. Jag sa att jag hoppades att begravningen skulle bli så fin och så som hon ville ha den.

"Ta hand om dig".

Sen la vi på.

Tårarna trillade i alla fall. Men jag torkade dem, snöt mig igen.

Jag hade min Prins Noel i bilen. Jag kunde ta honom i handen och trava iväg och köpa mjukglass.

Och för det är jag så evigt och otroligt tacksam.

Jag får många brev, mail och samtal - men det jag fick idag kommer jag alltid att minnas.

Vett och etikett

Man hamnar lätt i fack. Faller in i spår som någon annan medvetet eller omedvetet ansett att man skulle gå i. Det räcker med en enda liten kommentar, ett enda litet uppmuntrande ord - eller ännu hellre motsatsen.

När jag var liten insåg jag ju snabbt att det fanns bättre och sämre fungerande sätt att skaffa sig uppmärksamhet, acceptans och kärlek på. Att sjunga var bra. Tydligen var jag bra på det. Vuxna gillade det - till en början i alla fall. Så fort man överstiger en viss ålder, när man går från gullig, duktig och lillgammal flicka till danande tonåring med artistdrömmar så ska man genast rätt sig i ledet. Och inte tro att man kan bli något som ingen annan kan.

Att prestera bra i skolan var tydligen också en nyckel. Prestation var för övrigt ett nyckelord inom alla områden. Man var inte mer än man presterade. Så var det med den saken.

Vid mina allra första bild-lektioner i mellanstadiet minns jag att läraren vid ett tillfälle när han betraktade något av mina alster sa att: - Jamen Linn, du kan ju sjunga - man kan inte vara bra på allt.

Och så var det klart att Bild, det var inte mitt ämne.

Trots att jag aldrig hunnit riktigt testa. Och har heller aldrig vågat efter det.

Sen blev jag tydligen humanist. Språkbegåvad. Använde bara min vänstra hjärnhalva. Därmed var ju inte matte, fysik eller kemi heller några av "mina ämnen".

För det krävs ju den högra hjärnhalvan. Eller?

Ändå hade jag högsta betyg i matte. Konstigt. Fast om nån frågar mig så är jag dålig på räkenskaper och logik. För någon gång har någon lärt mig att säga så. Vem har jag glömt för länge sen.

Rytmen i blodet - det har jag. Det fastslog en balettlärarinna redan när jag var 5 år. Kunde ha blivit steppare eller något annat komplicerat. Och det har jag och min omgivning trott på sen dess. Och visst - dansa kan jag men jag har inte särskilt lätt att lära in koreografi så nån steppdansare tror jag då rakt inte att jag någonsin hade kunnat bli.

Men självförtroende i dans har jag alltid haft.

Skriva och uttrycka mig. Där har jag ett äss i skjortärmen.

Jag hade författaren Håkan Nesser som klassföreståndare i högstadiet och när han sa att jag kunde skriva - då kunde jag ju det! Han var för övrigt uppmuntrande på fler områden och jag minns att han faktiskt satt i publiken på den lilla studentkrogen i Uppsala under min allra första spelning. Tror att jag var 14 då. Sjöng "Stand by me" och "Time after Time".

När jag ser hur barn ibland bemöts av pedagoger i förskola och skola skulle jag önska att de i varje möte med ett barn, i varje tilltal kunde förstå och inse att de har det lilla livet i sin hand. Att de har makten att få ett barn att hamna rätt, blomma ut och hitta sin passion - men också att missa något som kanske hade kunnat bli en passion, att för tidigt välja bort ett ämne eller område i livet i tron om att det "inte är för mig".

Att allt för tidigt se till att barnet sätter etikett på sig själv, sätter sig själv i ett fack och stannar där - helt i onödan.

Om de bara kunde tänka på det och möta varje barn med den insikten lite oftare. Kanske skulle vi ha fler nobel-pristagare från Sverige i framtiden då. Men framförallt - lyckligare människor.

Lätt att vara Linn

Så var det fredag. Några varma dagar har passerat.

Vid ett flertal gånger har jag sagt till personer jag mött att det är så mycket lättare att vara människa i den här årstiden och temperaturen. Sant kanske.

Lättare att vara Linn är det i alla fall. Otvivelaktigt.

Och det är en seger i sig att jag faktiskt kan säga så och mena det.

Maj brukade vara en av mina deppigaste månader på året - knasigt nog. Men ända sen jag medvetet försökt skapa nya kopplingar och vägar i hjärnbarken gällande detta så blir det sakta bättre. Dessutom unnade jag mig tillochmed en dotter just i Maj och det känns faktiskt som om det blev spiken i kistan för maj-bluesen.

Bara känslan av att slippa gå ihopkrupen av kyla. Hänga på sig tunga kläder. Spänna sig ännu mer i axlar och nacke samt skjuta ut den berömda änkeknölen för att kröna den dåliga hållningen - att slippa allt det gör att jag tillochmed trotsar stortå-leden från helv--et och går i benvit kilklack dagen till ära.

Sonen kan plötsligt spela ukulele, nämnde jag det? Nej, jag pratade nog mer om hans utslagna tand sist...

Nåväl, efter ett par dagar av elevens val där musik stod på schemat lärde han sig denna ädla konst. Redan första dagen fick pappan ett sms som löd "pappa, kan du köpa en ukulele på vägen hem?". Nu kör han popdängor som "I'm yours" och "Fireflies" på ukken och sjunger som en liten gud till det. Fantastiskt att ett så litet oansenligt instrument kan förmedla sån feeling. För att inte tala om den lille pojken.

Som inte är så liten längre.

I början av hösten lovade jag att om han skötte skolarbetet så skulle sommarlovet starta med en ny cykel. En riktigt bra cykel. Många växlar. Rubbet.

Sommaren närmar sig och följaktligen startar cykel-jakten. Shit va det är dyrt med cyklar! Man betalar ett antal tusenlappar fler än man från början tänk sig och då ingår ändå inte väsentligheter som stöd(!), stänkskärmar (som sagt - jag kände en från Rasbo som tvätta' ihjäl sig) samt lås...

Så idag gällde det hururvida det skulle bli en 24 tum eller 26 tum till gossen. Mamman tyckte att gossen kanske borde ha en 24 tum. För att han ska kunna hantera den på ett bra sätt och faktiskt - för att den är lite billigare.

Det höll varken maken eller cykelförsäljaren med om. Såklart.

Det var dött lopp från start. Jag väljer mina strider.

Och önskar i mitt stilla sinne att sonen inte ska växa så fort....

26 tum, grönmetallic/svart cykel med 28 växlar av digert märke som jag givetvis redan glömt står nu och väntar på min förstfödde inne i city. Because he's worth it!

Dessutom valde han att lägga in en del av sina egna pengar i affären för att få tipp-topp tillbehören. Han gjorde just ett radio-reklamjobb idag och det tyckte han att det var värt.

För som han sa i bilen på vägen hem:

- Mamma, det är rätt konstigt ändå. Jag går in och säger några ord - och så BETALAR de mig för det!!!

Mmmmm, knasigt är det. Och sånt de betalar mamma för hela dagarna.

Jag vet att man inte ska skriva långa blogginlägg (förlåt) men jag måste ändå sluta med detta.

Yngste sonen, Noel, är som jag sagt tidigare PASSIONERAD fotbollsspelare.

Sist kom han hem från träningen och sa:

- Mamma, vi spelade match och jag gjorde FYRA mål för mitt lag. Då tyckte tränaren att det var för ojämnt så jag fick hoppa över i andra laget. Där gjorde jag två mål. Sen var matchen slut. Kan man säga att jag vann eller förlorade då?

Ja - vad säger man?

It's a wrap.

Living on the edge

Säga vad man vill om livet i en trebarnsfamilj - men det är sällan händelsefattigt. Inte ofta alls om man tänker efter.

I onsdags kväll till exempel passade lilla Stella på att få en allergisk chock. Troligtvis efter att ha stoppat i sig en mikroskopisk bit choklad innehållande mandel. Eller så var det ett insektstick av okänd kaliber. Därom skall det nu utredas så den som lever får se.

Klart var i alla händelser att något kommit i henne som inte hennes kropp uppskattade. Inom loppet av några minuter svullnade hon upp och blev prickig som en tupp...(jag vet att tuppar inte är prickiga. Rimmet kommer från "Mamman och den vilda bebin" och på något sätt passade det in här).

Hon skrek hela vägen till Danderyds Barnakut där hon sedermera piggnade till och åt en rad mariekex för att fira.

Det känns för övrigt en smula förundrande att man faktiskt känner igen merparten av sköterskorna som jobbar där.

Nåväl, det hela slutade lugnt och bra och långhelgen inleddes på samma sätt.

Fredagen startade vi med en punktering. Förmodligen ett resultat av ovannämnda resa till barnakuten. Efter 20 minuter däckbyte kunde dock resan till stora leksaksaffären fortsätta där födelsedagspresenter till den blivande två-åringen inhandlades.

Lördagen var en njutbar dag - det måste jag ändå inflika. Vi hade det härligt i försommarvärmen.

Söndagen började med födelsedagssång, pakethög och en ljuvlig liten två-åring som var minst sagt nöjd över uppståndelsen. Senare på dagen tog hon emot sina gäster i finaste klänningen och var så söt att hennes mamma emellanåt tappade andan.

Hon sjöng, jublade över presenter, blåste ljus på tårtan och konverserade som om hon var född att fylla år. Underbara lilla unge. Gåva.

Ca en timme in i firandet avbröts det hela av ett illvrål utifrån studsmattan. Ett sånt där skrik där man omedelbart vet att nu har det hänt något som kommer att få en del konsekvenser. Ett sånt där vrål som omedelbart får det att knyta sig i min mage och adrenalinet fullkomligt pumpar ut i kroppen så att det liksom sticker i fingrarna.

Synen som mötte oss när vi sprang ut är något som jag försöker att förtränga men så mycket kan jag säga att det var Leo som skrek och ur hans mun fullkomligt forsade blod. Bästa kompisen B stod bredvid och grät och från honom rann det också blod fast ur ett jack i huvudet.

Jag fick stålsätta mig och avvärja en svimningsattack när jag såg att Leo faktiskt slagit ut ena permanenta framtanden.

Febril aktivitet uppstod. På ett sätt var det en evinnerlig tur att det var kalas och alltså så många vuxna släktingar närvarande som kunde hjälpas åt.

Noel hittade tanden som låg - alldeles intakt med rot och allt - mitt på studsmattan. Tanden fick sen åka till St Eriks Tandläkarakut i ett glas mjölk där den med viss möda och många sprutor monterades tillbaka i Leos käkben. Så nu sitter den där igen. Åtminstone ett tag. Eftersom blodtillförseln är strypt kommer den ju att dö och bli missfärgad så historien är inte slut i och med detta. Men det akuta läget är hävt och han slipper gå helt tandlös för nu.

Leo var ofantligt modig och trots att han skrek av smärta låg han blixt stilla i tandläkarstolen.

Jag, jag bara grät stilla och pressade tillbaka ingivelsen av att vilja samla ihop honom i min famn och springa därifrån.

- Hörrni, det blev ju jättebra det här! Avslutade min tappre son akutbesöket med.

Idag är vi mest trötta men njuter av lugnet och solen.

Man får passa på att göra det. Som sagt.

Det vackraste

Det finns inget vackrare.

Inget som får mig att känna mig så alltigenom levande.

Inget som får mig att känna så mycket kärlek som när jag sitter med dig i min famn och vaggar dig till sömns.

Din lilla, lilla varma kropp. Ditt ljusa hår runt ditt söta lilla ansikte.

Ögonen avgrundsdjupa och oändligt blå.

Jag håller dig. Vaggar dig.

Sjunger alla vaggsånger jag vet och kan.

Tyst och mjukt till ljudet av nappen i din mun.

Du tular med filten. Tittar upp då och då. In i mina ögon. In i min själ.

Så sakta, sakta slappnar du av. Blir tyngre och sjunker djupare in i min famn.

Dina andetag blir lugnare.

Och du ger dig hän åt drömmen, sömnen, vilan.

Lämnar dig själv i mina armar. I full tillit. Total trygghet.

Somnar och dansar bort bland stjärnor och blommor och änglar.

Jag sitter kvar en stund och smeker ditt ansikte med min hand. Med mina ögon.

Jag sitter kvar och känner att jag lever. Jag lever i Dig. Och du i mig.

Schemalagd

Måndag:

Noel t skogen med frukt-matsäck i skolan.

Leo Piano i Häggvik.

Medan han spelar hämtar mamman de andra barnen och vi åker tillbaks för att hämta upp Leo.

Hem. Matlagning.

Igår även till Skateparken.

Leo fotbollsträning

Pappan badminton

Tisdag:

Stella till skogen med matsäck på dagis.

Idag ska också pojkarna klippa sig.

Leo Club 3.

Noel kör.

Mamman får förbereda middagen som helst får vara av ugnskaraktär så den kan tillagas färdigt av sig själv i ugnen medan Noel hämtas på kören. Stella får hänga på.

Onsdag:

Smärtkurs

På onsdag även Fixardag på dagis.

Leo fotbollsträning. Vi får äta i omgångar.

Mamman ridning men det orkar mamman sällan med eller så har hon för ont.

Denna onsdag dock föräldramöte för nya musikklasserna. Så nån ridning blir det inte.

Torsdag:

Noel och Leo gympa.

Noel fotbollsträning. Mamman måste vara med på planen eftersom träningen är ungdomsledd. Får således spendera timmen med att jaga Lilla S runt densamma.

Middagen måste vara av lätt-och snabblagad karaktär eftersom alla är jättehungriga när vi kommer hem.

Varannan vecka har sen mamman kör-övning.

Fredag:

Leo gympa.

Inte mycket annat alls.

Varken av energi eller övriga aktiviteter.

Möjligtvis handla.

Pappan är i källaren på kvällen och jobbar på syntplattan.

Lördag:

Allt man inte hann i veckan.

Match Leo - oftast.

Kanske kalas.

Trädgård, bygg, hopp och lek.

Denna lördag ska mamman dock på spa (vilken tur!)

Söndag:

Se lördag.

Ibland Gudstjänst med kör för antingen mamman eller Noel mellan 9-11.30.

Pojkarna på Cirkus med morfar denna söndag.

Noel fotbollsträning.

Pappan lagar middag.

Mamman är nämligen lagledare för fotbollslaget och måste styra upp tränarna och ropa upp alla killar.

Förlåt, jag var bara tvungen att spalta upp det för att konkret se hur mina eftermiddagar och kvällar är uppbyggda.

Pust.