Vett och etikett

Man hamnar lätt i fack. Faller in i spår som någon annan medvetet eller omedvetet ansett att man skulle gå i. Det räcker med en enda liten kommentar, ett enda litet uppmuntrande ord - eller ännu hellre motsatsen.

När jag var liten insåg jag ju snabbt att det fanns bättre och sämre fungerande sätt att skaffa sig uppmärksamhet, acceptans och kärlek på. Att sjunga var bra. Tydligen var jag bra på det. Vuxna gillade det - till en början i alla fall. Så fort man överstiger en viss ålder, när man går från gullig, duktig och lillgammal flicka till danande tonåring med artistdrömmar så ska man genast rätt sig i ledet. Och inte tro att man kan bli något som ingen annan kan.

Att prestera bra i skolan var tydligen också en nyckel. Prestation var för övrigt ett nyckelord inom alla områden. Man var inte mer än man presterade. Så var det med den saken.

Vid mina allra första bild-lektioner i mellanstadiet minns jag att läraren vid ett tillfälle när han betraktade något av mina alster sa att: - Jamen Linn, du kan ju sjunga - man kan inte vara bra på allt.

Och så var det klart att Bild, det var inte mitt ämne.

Trots att jag aldrig hunnit riktigt testa. Och har heller aldrig vågat efter det.

Sen blev jag tydligen humanist. Språkbegåvad. Använde bara min vänstra hjärnhalva. Därmed var ju inte matte, fysik eller kemi heller några av "mina ämnen".

För det krävs ju den högra hjärnhalvan. Eller?

Ändå hade jag högsta betyg i matte. Konstigt. Fast om nån frågar mig så är jag dålig på räkenskaper och logik. För någon gång har någon lärt mig att säga så. Vem har jag glömt för länge sen.

Rytmen i blodet - det har jag. Det fastslog en balettlärarinna redan när jag var 5 år. Kunde ha blivit steppare eller något annat komplicerat. Och det har jag och min omgivning trott på sen dess. Och visst - dansa kan jag men jag har inte särskilt lätt att lära in koreografi så nån steppdansare tror jag då rakt inte att jag någonsin hade kunnat bli.

Men självförtroende i dans har jag alltid haft.

Skriva och uttrycka mig. Där har jag ett äss i skjortärmen.

Jag hade författaren Håkan Nesser som klassföreståndare i högstadiet och när han sa att jag kunde skriva - då kunde jag ju det! Han var för övrigt uppmuntrande på fler områden och jag minns att han faktiskt satt i publiken på den lilla studentkrogen i Uppsala under min allra första spelning. Tror att jag var 14 då. Sjöng "Stand by me" och "Time after Time".

När jag ser hur barn ibland bemöts av pedagoger i förskola och skola skulle jag önska att de i varje möte med ett barn, i varje tilltal kunde förstå och inse att de har det lilla livet i sin hand. Att de har makten att få ett barn att hamna rätt, blomma ut och hitta sin passion - men också att missa något som kanske hade kunnat bli en passion, att för tidigt välja bort ett ämne eller område i livet i tron om att det "inte är för mig".

Att allt för tidigt se till att barnet sätter etikett på sig själv, sätter sig själv i ett fack och stannar där - helt i onödan.

Om de bara kunde tänka på det och möta varje barn med den insikten lite oftare. Kanske skulle vi ha fler nobel-pristagare från Sverige i framtiden då. Men framförallt - lyckligare människor.