I onsdags kväll till exempel passade lilla Stella på att få en allergisk chock. Troligtvis efter att ha stoppat i sig en mikroskopisk bit choklad innehållande mandel. Eller så var det ett insektstick av okänd kaliber. Därom skall det nu utredas så den som lever får se.
Klart var i alla händelser att något kommit i henne som inte hennes kropp uppskattade. Inom loppet av några minuter svullnade hon upp och blev prickig som en tupp...(jag vet att tuppar inte är prickiga. Rimmet kommer från "Mamman och den vilda bebin" och på något sätt passade det in här).
Hon skrek hela vägen till Danderyds Barnakut där hon sedermera piggnade till och åt en rad mariekex för att fira.
Det känns för övrigt en smula förundrande att man faktiskt känner igen merparten av sköterskorna som jobbar där.
Nåväl, det hela slutade lugnt och bra och långhelgen inleddes på samma sätt.
Fredagen startade vi med en punktering. Förmodligen ett resultat av ovannämnda resa till barnakuten. Efter 20 minuter däckbyte kunde dock resan till stora leksaksaffären fortsätta där födelsedagspresenter till den blivande två-åringen inhandlades.
Lördagen var en njutbar dag - det måste jag ändå inflika. Vi hade det härligt i försommarvärmen.
Söndagen började med födelsedagssång, pakethög och en ljuvlig liten två-åring som var minst sagt nöjd över uppståndelsen. Senare på dagen tog hon emot sina gäster i finaste klänningen och var så söt att hennes mamma emellanåt tappade andan.
Hon sjöng, jublade över presenter, blåste ljus på tårtan och konverserade som om hon var född att fylla år. Underbara lilla unge. Gåva.
Ca en timme in i firandet avbröts det hela av ett illvrål utifrån studsmattan. Ett sånt där skrik där man omedelbart vet att nu har det hänt något som kommer att få en del konsekvenser. Ett sånt där vrål som omedelbart får det att knyta sig i min mage och adrenalinet fullkomligt pumpar ut i kroppen så att det liksom sticker i fingrarna.
Synen som mötte oss när vi sprang ut är något som jag försöker att förtränga men så mycket kan jag säga att det var Leo som skrek och ur hans mun fullkomligt forsade blod. Bästa kompisen B stod bredvid och grät och från honom rann det också blod fast ur ett jack i huvudet.
Jag fick stålsätta mig och avvärja en svimningsattack när jag såg att Leo faktiskt slagit ut ena permanenta framtanden.
Febril aktivitet uppstod. På ett sätt var det en evinnerlig tur att det var kalas och alltså så många vuxna släktingar närvarande som kunde hjälpas åt.
Noel hittade tanden som låg - alldeles intakt med rot och allt - mitt på studsmattan. Tanden fick sen åka till St Eriks Tandläkarakut i ett glas mjölk där den med viss möda och många sprutor monterades tillbaka i Leos käkben. Så nu sitter den där igen. Åtminstone ett tag. Eftersom blodtillförseln är strypt kommer den ju att dö och bli missfärgad så historien är inte slut i och med detta. Men det akuta läget är hävt och han slipper gå helt tandlös för nu.
Leo var ofantligt modig och trots att han skrek av smärta låg han blixt stilla i tandläkarstolen.
Jag, jag bara grät stilla och pressade tillbaka ingivelsen av att vilja samla ihop honom i min famn och springa därifrån.
- Hörrni, det blev ju jättebra det här! Avslutade min tappre son akutbesöket med.
Idag är vi mest trötta men njuter av lugnet och solen.
Man får passa på att göra det. Som sagt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar