Nada

Jag är dålig på att sitta still. För att inte säga usel.

Jag är så sjukt dålig på att göra ingenting att det liknar...ingenting.

Det är som om jag måste vara klar med allt för att kunna koppla av. För att förtjäna en stunds lugn och ro. Och klar med allt - det blir jag ju aldrig.

Det finns ett trix dock. Jag är bättre på att vara stilla ett tag om andra nyttigheter pågår runtomkring mig. Exempel: Om maken går runt och plockar, lagar mat, fixar, gräver, spikar eller så - då kan jag sätta mig och läsa ett tag. För då är det som om något ändå blir gjort fastän jag kopplar av en stund. Och jag kan vila. Men det fungerar ju sällan eftersom det bor tre andra i det här huset som är mellan 94 och 140 centimeter långa och är maken upptagen med att tex gräva så måste jag byta blöja eller leta glasögon när situationen kräver.

Så det blir korthugget, minst sagt.

Jag behöver således träna på detta.

Så in i bängen.

Meditation och yoga lockar mig när jag läser om det. Vid ett tillfälle när jag besökte Yasuragi som är ett japanskt spa utanför Stockholm provade jag att delta i en stunds japansk meditation. Det hela gick ut på att man skulle sätta sig så bekvämt som möjligt utan att tappa hållningen. Sen ringde meditationsledaren i en klocka varpå 15 minuters tystnad skulle följa. Under den tiden skulle man helst inte röra sig, tänka på något särskilt eller ens flytta blicken.

Det låter plättlätt.

Men shit!

Jag klarade ett par minuter sen kröp det i mina ben.

Jag domnade i händer, tår och efter 7 minuter mådde jag fysiskt illa.

Vid 9.30 reste jag på mig och gick ut.

Svettig och illamående.

Jag behöver alltså öva på att göra absolut ingenting.

Om en stund ska jag öva.

Ska bara gå ner och slänga i en tvätt först.

Öde

Vi cyklade genom S-tuna idag. Genom de gamla villaområdena ner till centrum.

Och det var tomt. Dött. Däst i solen.

Gräset utbränt. Trädgårdarna lite övervuxna.

Nån ensam trehjuling övergiven på en öde grusgång. Öde.

I Maj och Juni när vi cyklade samma väg sjöd trädgårdarna av aktivitet. Det grillades, rensades, snickrades, målades, lektes, studsades.

Skratt och grillos låg som en slöja över samhället. Nu - inget.

Det är ju som det brukar vara. Och kanske ska vara. Mitt i Juli har de flesta flyttat sitt sommarnöje till annan ort, plats, båt eller stuga.

Det slår mig att det är just den där öde känslan som jag har så svårt för. Att livet stannat upp och fortsatt nån annan stans - utan mig.

Gammal känsla - nytt liv - gammal känsla finns kvar i kroppsminnet i alla fall.

Det är den där smygångesten som är så välbekant även om livet i allra högsta grad pågår här runtomkring mig. Det har jag åtminstone tre stycken i varierande storlek som påminner mig om vareviga sekund.

Det är nåt med det där... Att det inte är nån idé förrän senare i augusti. Att det ändå inte går att ringa nu mitt i semestern. Att det inte finns nån hemma nu att leka med. Att det får vänta till vardagen är igång igen. Att det ändå inte går att planera eller boka nåt nu i Juli.

Det är nåt med det som krälar inne bakom maggropen.

Fast jag övar. Gör många saker som ska ändra hjärnans mönster och tankebanor.

Kanske har kopplingarna blivit definitiva om några år.

Kanske.

Nu ska vi göra allt annat än inget i ett par dagar till exempel. Och det blir ju hur bra som helst.

Barndomens doft

Handen stryker över det nyhängda lakanet. Det är svalt och lite fuktigt mot huden. Jag andas in och låter doften fylla mina sinnen. Mina minnen blir så levande.

Jag blundar och ser hennes leende ansikte skymta förbi mellan lakan som fladdrar i vinden.

Jag är en liten flicka.

Springer mellan de upphängda lakanen och låter mina händer smeka dem var och ett. Jag skrattar. Jag hör mitt eget skratt tydligt.

Hon hänger upp fler nytvättade lakan och örngott och påslakan på sträcket. Hon plockar dem ur en stor näverkrog med handtag på var sida. Korgen är så djup och bred att jag brukar få hjälpa henne och ta i det ena handtaget när vi går från tvättstugan ut i trädgården för att hänga tvätten.

Nu sitter alla lakanen fast med klädnypor och de dansar vackert i vinden. Inbjuder till lek. Jag får leka en liten stund. Men inte för länge och inte för häftigt. Då kan de dras ner och bli smutsiga.

Lite senare mot kvällningen står vi vid samma klädsträck och befriar lakanen från sina klädnypor. Hon berättar hur jag ska stå när vi ska vika dem tillsammans. I tre delar ska de vikas och de ska sträckas ordentligt mellan varje vik. Det är viktigt att vi sträcker precis samtidigt och precis lika mycket - annars tappar någon taget. Och lakanet måste tvättas om.

De vikta rullas sen i hårda rullar och läggs i samma stora näverkorg.

Vi hjälps åt att bära in dem och upp för vindstrappan.

Där uppe på vinden är det spännande. Varmt och tyst fast ändå fullt av avlägsna ljud. Skogen, korna borta i hagen och bilarna på E4an hörs svagt genom de glesa brädorna på yttervinden.

Golvet är gjort av breda obehandlade tiljor och de är täckta av trasmattorna som inte är fina nog att bo på nedervåningen.

Jag tassar barfota över dem in i mangelrummet.

Där manglar vi sen vart och ett av lakanen, örngotten, kökshanddukarna och dukarna. Noga, ytterst noga så att inga kanter blir knöliga. Vi stänker dem med den lilla stänkflaskan för säkerhets skull.

Hon förmanar mig som alltid att hålla fingrarna borta från valsarna. Berättar de mest hiskeliga historier om barn som inte gjort det. Och i min fantasi kan jag verkligen se hur platt en hand kan bli som råkar åka med ett lakan in i mangeln.

Sen bäddar hon åt mig i fotändan av hennes säng. På en madrass av tagel breder hon ett alldeles nytvättat och nymanglat underlakan. Över mig får jag ett överlakan vars kant är vikt över ett tjock sidentäcke och det vilar tungt på mitt bröst.

Jag somnar omgiven av de mest fantastiska dofter.

Det är dem jag minns när jag står här i min egen trädgård och stryker handen över mina egna lakan. Barndomens doft.

Farmors nymanglade lakan.

En doft av lycka.

Tack

Jag ville bara säga tack.

Tack för idag.

Tack för sommardagen på stranden.

Tack för sommarens första dopp. Kallt från början men sen ljuvligt.

Tack för att jag fick åka vattenrutschkana med grabbarna - två gånger! Jag hade glömt hur kul det är.

Tack för stunden då alla tre barnen satt på filten i skuggan av strandtältet och åt sommarlunch på papptallrikar. När de tittade på varandra och log och mumsade. När Stella sa - Åh, mamma. Mysigt!

Tack för att min Mamma kom ner en stund och hjälpte till med sina ögon, händer och famn.

Tack för en sagolikt ljum kväll med lax och bubbel i glaset.

Sommarpackning inför båttur i skärgården.

Tack för att det är så härligt med ungar i flytvästar! Särskilt när de redan vill ha dem på sig i hallen kvällen innan avfärd.

Tack för idag.

Tack.

Här är jag

Förlåt.

Jag ber om ursäkt men jag dåsade bort ett tag.

I sommarvärmen och solen och doften av vresrosor och schersmin.

Försvann till stranden med badande barn. Skrattande barn.

Blev trött och somnade i skuggan en stund på altanen.

Njöt av midsommar som uppbringade inte mindre än 25 härliga grader och några glas rosé.

Fann mig själv mitt i ett sommarlov.

Nåja, visst har det varit ett par måsten här och där. Kroppen är dessutom konstigt trött och öm trots de angenäma temperaturerna. Lagom är bäst. Idag är tex ett strålande exempel. Lite molnigt men ändå ljumt.

Ljumma vindar. Skugga.

Imorron blir det stranden igen. Det är inte så lugnt att vara på stranden ensam med tre barn. Ibland en lånad fyra.

Lilla S springer åt alla möjliga håll. Nonno är mest och spelar strandfotboll så honom har man ändå lite koll på. Fast ibland blir det akut skade-utryckning förstås. Storebror Leo hoppar från hopptornet och har just vågat sig på den högsta avsatsen.

Det är lite jobbigt för mamman. Man önskar att man hade 16 par ögon, 8 armar och kanske kunde klona sig själv med jämna mellanrum.

Man får ta hjälp av filt-grannen och be dem passa ens värdesaker när man måste springa runt bryggorna med Stella. Och man får be sina stora och duktiga killar om bärhjälp när alla handdukar, stolar, strandtält, badringar, hinkar, bollar och kylväskor ska till och från stranden. Men det går.

Faktiskt så går det.

Räddningen - eller pausen som gör det möjligt ska jag säga - är att lilla S sover middag i vagnen ca 1-2 timmar. Då får jag sjunka ner några minuter i brassestolen. Kanske hinna glutta lite i den medhavda boken.

Är man smart köper man nya serietidningar till grabbarna som man serverar just i den stunden och vips är allt lugnt för ett ögonblick. För några minuter.

Jag längtar efter A's semester. Så att vi får vara allihopa.

Tid tillsammans. Också av praktiska skäl.

Som att vi då är två om all denna matlagning som ska till när barnen är lediga. Det är frukost, lunch, 2 mellanmål, fika och middag. Välling, kvällsmacka och kanske te.

Eller kan turas om att passa lilla S på stranden.

Så att vi kan åka bort och slippa plocka i och ur diskmaskinen här hemma. Jag plockar gärna i och ur den någon annanstans för omväxlingsskull. Eller äter på papperstallrikar. Eller låter nån annan diska. Det går också bra.

Sommarlov. Smaka på det ordet.

Det smakar vaniljglass, rabarbersaft och hallonpaj.