lördag 10 juli 2010

Barndomens doft

Handen stryker över det nyhängda lakanet. Det är svalt och lite fuktigt mot huden. Jag andas in och låter doften fylla mina sinnen. Mina minnen blir så levande.

Jag blundar och ser hennes leende ansikte skymta förbi mellan lakan som fladdrar i vinden.
Jag är en liten flicka.
Springer mellan de upphängda lakanen och låter mina händer smeka dem var och ett. Jag skrattar. Jag hör mitt eget skratt tydligt.
Hon hänger upp fler nytvättade lakan och örngott och påslakan på sträcket. Hon plockar dem ur en stor näverkrog med handtag på var sida. Korgen är så djup och bred att jag brukar få hjälpa henne och ta i det ena handtaget när vi går från tvättstugan ut i trädgården för att hänga tvätten.
Nu sitter alla lakanen fast med klädnypor och de dansar vackert i vinden. Inbjuder till lek. Jag får leka en liten stund. Men inte för länge och inte för häftigt. Då kan de dras ner och bli smutsiga.

Lite senare mot kvällningen står vi vid samma klädsträck och befriar lakanen från sina klädnypor. Hon berättar hur jag ska stå när vi ska vika dem tillsammans. I tre delar ska de vikas och de ska sträckas ordentligt mellan varje vik. Det är viktigt att vi sträcker precis samtidigt och precis lika mycket - annars tappar någon taget. Och lakanet måste tvättas om.
De vikta rullas sen i hårda rullar och läggs i samma stora näverkorg.
Vi hjälps åt att bära in dem och upp för vindstrappan.

Där uppe på vinden är det spännande. Varmt och tyst fast ändå fullt av avlägsna ljud. Skogen, korna borta i hagen och bilarna på E4an hörs svagt genom de glesa brädorna på yttervinden.
Golvet är gjort av breda obehandlade tiljor och de är täckta av trasmattorna som inte är fina nog att bo på nedervåningen.
Jag tassar barfota över dem in i mangelrummet.
Där manglar vi sen vart och ett av lakanen, örngotten, kökshanddukarna och dukarna. Noga, ytterst noga så att inga kanter blir knöliga. Vi stänker dem med den lilla stänkflaskan för säkerhets skull.
Hon förmanar mig som alltid att hålla fingrarna borta från valsarna. Berättar de mest hiskeliga historier om barn som inte gjort det. Och i min fantasi kan jag verkligen se hur platt en hand kan bli som råkar åka med ett lakan in i mangeln.

Sen bäddar hon åt mig i fotändan av hennes säng. På en madrass av tagel breder hon ett alldeles nytvättat och nymanglat underlakan. Över mig får jag ett överlakan vars kant är vikt över ett tjock sidentäcke och det vilar tungt på mitt bröst.
Jag somnar omgiven av de mest fantastiska dofter.

Det är dem jag minns när jag står här i min egen trädgård och stryker handen över mina egna lakan. Barndomens doft.
Farmors nymanglade lakan.
En doft av lycka.

2 kommentarer:

Ett stenkast från Fyndet sa...

:) - oj, där kom många minnen farande!!! Så levande du beskriver det!

Anneli sa...

Vilken fantastisk beskrivning. Jag känner verkligen doften av rena lakan.