Och det var tomt. Dött. Däst i solen.
Gräset utbränt. Trädgårdarna lite övervuxna.
Nån ensam trehjuling övergiven på en öde grusgång. Öde.
I Maj och Juni när vi cyklade samma väg sjöd trädgårdarna av aktivitet. Det grillades, rensades, snickrades, målades, lektes, studsades.
Skratt och grillos låg som en slöja över samhället. Nu - inget.
Det är ju som det brukar vara. Och kanske ska vara. Mitt i Juli har de flesta flyttat sitt sommarnöje till annan ort, plats, båt eller stuga.
Det slår mig att det är just den där öde känslan som jag har så svårt för. Att livet stannat upp och fortsatt nån annan stans - utan mig.
Gammal känsla - nytt liv - gammal känsla finns kvar i kroppsminnet i alla fall.
Det är den där smygångesten som är så välbekant även om livet i allra högsta grad pågår här runtomkring mig. Det har jag åtminstone tre stycken i varierande storlek som påminner mig om vareviga sekund.
Det är nåt med det där... Att det inte är nån idé förrän senare i augusti. Att det ändå inte går att ringa nu mitt i semestern. Att det inte finns nån hemma nu att leka med. Att det får vänta till vardagen är igång igen. Att det ändå inte går att planera eller boka nåt nu i Juli.
Det är nåt med det som krälar inne bakom maggropen.
Fast jag övar. Gör många saker som ska ändra hjärnans mönster och tankebanor.
Kanske har kopplingarna blivit definitiva om några år.
Kanske.
Nu ska vi göra allt annat än inget i ett par dagar till exempel. Och det blir ju hur bra som helst.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar