"Vän"

Jag har allra svårast att förlika mig med detta att bli utraderad.
Bortkopplad.
För det är som om det betyder att mitt värde är inget. Och att det inte varit det.

Jag saknar samvaron. Tillhörigheten. Saknar den så oerhört att det gör ont i kroppen. Saknar att ha nån som vill veta vad jag gjort idag. Hur jag mår.
Som kramar mig när jag kommer hem.

Mest av allt saknar jag detta att dela barnen och deras liv med nån som älskar dem lika mycket som jag gör. För hur många jag än kommer att ha en relation med i mitt liv så kommer detta att förevigt vara en omöjlighet.

Och jag trodde länge att vi alltid, ALLTID skulle bevara vårt "vi" i den här aspekten. Att jag skulle vara viktig för att DE är så viktiga och att jag är deras mamma.
Att vi skulle fortsätta dela kärleken till dem.

Men nu är det som det är.

Och han kommer aldrig att stå här framför mig -  ångerfull och be om min förlåtelse, förståelse och att vi till varje pris måste försöka vara vänner. Fortsätta vara familj fast på annat sätt. Fortsätta vara vänner och föräldrar ihop.
Och den verkligheten måste jag försonas med.

Det är dags att inse att jag inte längre är viktig och betydelsefull för honom. Det är hög tid att sluta hoppas. Hög tid att plocka upp sin sargade själv och sitt krossade hjärta och gå vidare.

Inatt förstod jag att jag är en bortplockad vän. Inte bara en före detta fru. Utan en "före detta vän".
"Vän" inom citationstecken.
Och fastän jag tänker att det nog är hälsosamt för mig att ha så liten inblick i hans liv som möjligt, fastän jag själv funderat över detta så river det inom mig att tänka:

Efter 20 års familj och kärlek och samvaro är jag en utraderad "vän" inom citationstecken.
Det blev resultatet.
Och sorgen över det kommer jag aldrig att komma över.

Jag minns...igen

Det krävs så lite egentligen.
Nästan inget behövs för att en vissnad blomma ska börja spira lite igen.
Bara lite, lite vatten. Och lite ljus.

Det krävs så lite för att en sargad själ ska börja öppna sina slutna rum och klä av sin rustning.
Så anspråkslöst små saker för att ett krossat hjärta ska våga slå igen.

Några ord. En lätt beröring.
En blick. Och så minns plötsligt kroppen hur det är att känna sig vacker. Sedd.
Så minns plötsligt själen hur det är att känna sig förstådd och hjärtat hur det känns att vara älskad.
Plötsligt minns man allt.
Vaknar till liv. Sakta.

Sakta, sakta.
Och svårt. För parallellt med uppvaknandet sjunker också den fulla vetskapen om vad man förlorat in.
Och hand i hand med hoppet går sorgen som en tung följeslagare.

Men kroppen minns. Och Själen minns. Och hjärtat minns.
Hur det borde vara. Och kan bli.

Hopplös

Länge hoppades jag att det skulle vända.
Att han skulle ångra sig.
Inse sitt fatala misstag.
Komma tillbaka full av insikt och kärlek.

Sen slutade jag hoppas på det.

Sen hoppades jag på att vår skilsmässa skulle bli bra. Eller så bra den kunde bli.
Att vi skulle vara viktiga för varandra. En familj fast på ett annat sätt.
Att han skulle inse. Ångra. Förstå. Att vi skulle försonas.

Sen slutade jag hoppas på det.

Nu hoppas jag bara på att jag ska må bra igen.
Att jag ska kunna känna mig lätt.
Att vemodet, sorgen, smärtan och ilskan och besvikelsen ska dämpas. Att jag ska få tillbaka mitt liv.
Börja på ny kärlek.
Och den finns där. Kanske inte inom räckhåll just nu. Men den finns.
Och det är nytt. Alldeles nytt.

Och det jag är allra mest rädd för. Nu.
Det är att den förhoppningen ska sluta i samma avgrund där alla de andra grusade drömmarna finns.
I en samling hopplöshet.

Det var en gång...

Jag var 17 år när vi träffades.
17 år.
Nästan ett barn. Han var 9 år äldre och hade levt mycket mer än jag.
Det var nästan omöjligt.

Och han blev så oändligt förälskad i mig.
Han klättrade på min fasad upp till min balkong. Så förälskad var han.
Jag, jag kände mig älskad, uppvaktad, sedd, trygg och längtad.
Det var fantastiskt.

Så jag valde honom.
Jag valde honom för livet. Tidigt, tidigt visste jag att jag aldrig nånsin skulle lämna honom.
Och för varje dag vi upplevde tillsammans vävdes våra liv ihop allt tätare och starkare.

Vi skapade musik. Han tyckte att jag var den bästa sångerskan. Den finaste.
Vi turnerade. Och jag hade aldrig tyckt det var värt något om inte han stått bakom mig på scenen.

Jag ville gifta mig med honom. Var bara 23 år men jag visste ju att det var vi. För evigt. Så jag inväntade inget frieri utan föreslog bara den fantastiska idén om ett datum. Jag tror egentligen inte att bröllopet eller giftermålet var viktigt för honom. Men för mig var det oändligt stort och viktigt. Löftet. Löftet som skulle rädda mig från ensamhet och vittna om att han aldrig skulle lämna mig.
Och han älskade ju mig. Så vi gifte oss en kylslagen dag i slutet av augusti, på randen till höst och strax innan den obefintliga sommaren var tillända.

Vi byggde bo. Lämnade det boet och barndomsstaden för huvudstaden. Det var spännande.
Men ingenting i vårt gemensamma liv skulle kunna mäta sig med det som ändå väntade.

Det föregicks inte av någon nämnvärd planering. En sen kväll kom jag bara hem och föreslog den fantastiska idén om ett barn. Och så blev det så.
Den 12e februari satt jag med ett positivt graviditetstest i handen. Jag satt blick stilla i vår gula soffa i två timmar och väntade på att han skulle komma hem från jobbet.
Blick stilla med starten på en liten Leo i magen.

Och när han kom. Herregud, när han äntligen kom. Ängeln.
Vi översköljdes av kärlek. Och vår egen kärlek djupnade till bergfast. Leo var den slutliga och sammanbindande länken som skulle hålla ihop oss för evigt.
För evigt.
Trodde jag.

Vi köpte ett hus. Ett eget hus med stor trädgård där barnens hundra äventyr och upptåg skulle rymmas. Där grillkvällar och skratt, pulkaåkning, studsmatta och kubbspel skulle finnas. Där rosor skulle växa och samhörighet skulle trivas.
Huset skulle inrymma, vardag, fest, umgänge, kramar, gråt, kärlek, julaftnar, födelsedagar, blodpudding och långkok.

Så kom Prins Noel. Den lilla späda varelsen. Lillebroren. Med kraft, envishet, upptåg och nyfikna ögon. Och vi som trodde att man inte kunde älska mer upplevde att för kärlek finns enorm plats.
Vi var småbarnsföräldrar med sömnbrist och som nästan aldrig hann hålla varandras händer.
Men jag var aldrig orolig.
Det var vi.
Vi hade klarat allt. Vi skulle alltid vara tillsammans. Jag visste det.
Jag valde honom varje dag. Ändå. Trots allt. Och på grund av allt. För kärleken. För jag älskade honom. Och han älskade mig.

Han ville inte ha fler barn. Till en början.
Men djupt i mig drömde jag om en dotter. Längtade. Och han älskade mig så han sa ja.
Sa ja till Stella.
Sa ja till en så oändlig frid och lycka och ännu mer fantastisk kärlek som infann sig när vår dotter äntrade vår värld.
Hon gjorde vår familj fullkomlig. Komplett.
Vi satt alla runt henne och bara såg på henne av kärlek och lycka som förenade oss alla på ett alldeles nytt sätt.
Hon var njutning i bebisform. Och jag, jag var tillfreds. Nöjd och så oändligt lycklig.

Jag planerade hennes dop och föreslog den fantastiska idén om att vi i samband med det skulle förnya våra löften. Och han älskade ju mig så han sa ja. Men den här gången var jaet kanske lite mer tveksamt än tidigare. Nu när jag ser tillbaka på det.

Och jag tänker att där någonstans började resan som skulle leda till förfallet.
Det känns så märkligt i efterhand.
Att just när vi var som lyckligast, eller när jag trodde att vi var som lyckligast, då började hans vandring bort från mig.

Sakta, sakta så klart.
Det tog ju flera år. Och var inte alls uppenbart i början. Men så här i eftertankens kranka blekhet ser jag tecken och steg längre tillbaka än jag egentligen vill minnas.

Sakta gled han ur min famn, min hand. Och när jag upptäckte vad som var på väg att hända var han redan på väg. Hade redan bestämt sig. Givit upp. Var redan i tanken hos någon annan, i ett annat liv.

Och jag stod där och stampade och skrek och slogs för att förhindra det han sa var oundvikligt.

Jag ville ha en familj, ett liv i det där huset. Den där tillhörigheten och samvaron. Och han gav mig det för att han älskade mig. Men kanske inte för att han ville det själv.
Jag styrde upp bröllop, lägenhetsköp, husköp, födelsedagar, julaftnar, fotbollsträningar, fester, skolval och kalas. Och han gav mig allt det där för att han älskade mig. Men kanske inte för att han ville ha det själv.

Och ett liv man inte själv tycker att man skapat är kanske lättare att lämna.

Han var så oändligt förälskad i mig.
Och jag valde honom för livet. För att jag älskade honom.
Och jag hade aldrig lämnat.
Men han lämnade mig.

Vi hade ett liv, ett hem, tre barn och kärlek som aldrig nånsin kunde ta slut.
Det var i nöd och lust.
Och nu - nu finns det inte mer.
Och ibland, om nätterna så undrar jag om det där livet jag trodde att vi hade - den där kärleken jag trodde vi hade - det där bandet jag trodde vi hade -
Fanns det nånsin ens?
Eller var det bara något jag så gärna ville ha.
Var det bara jag?

Mellanrum

Nya inre bilder river inom mig.
För varje passage en ångestpuckel att ta sig över.
Sportlov för första gången utan.
En annan resa på tu man hand där jag inte är en av de två.
Massor av saker han aldrig ville göra med mig som han nu gör med någon annan. Gladeligen. Nyförälskat antar jag. Utan krav och ansvar och vardag.
För allt det, det får ju jag ta.

När den där resan är över ska det nya sammanhanget skapas och inkluderas med barnen.
Nytt hem, pappas flickvän, ny familj. Mina barn ska bilda ny familj där jag inte kommer att vara delaktig.

Och trots den långa, långa helvetestid som passerat vet jag att så oändligt många ångestpucklar återstår.
Så många "första gången" på nytt sätt att genomleva. Så många besked att smälta, så många sting i hjärtat att överleva. Så mycket ensamhet och gråt att svälja.

Så mycket sorg och ilska och frågor och besvikelser från barnen att hantera.
Så mycket att förklara och trösta.

Jag vet att jag inte är ensam. Även om jag känner mig outgrundligt detsamma.
Många har genomlevt liknande situationer före mig.
Ändå känns försoningens väg helt omöjlig att gå.

Och jag tänker att det är av det enkla faktum att jag aldrig känt mig bekräftad i min fruktansvärda sorg, ilska och besvikelse. Och fortfarande får jag bemötandet att min känslomässiga reaktion inte är adekvat eller proportionerlig eller rätt. Ofta får jag höra. "Ja, tyvärr. Men nu är det som det är".
Ungefär som "Lessen att du fick ta skiten - men nu är det som det är. Bara att acceptera vetdu. Gå vidare." Det är ju extremt lätt att säga för den som orsakat skiten eller den som inte behöver bära den.

Försoning kan bara påbörjas när alla parter tar ansvar för sina handlingar och från hjärtat på ett uppriktigt sätt ber om ursäkt. Utan omsvep, beskyllningar eller mildrande förklaringar som tar bort ansvaret eller lägger det på någon annan.
Försoning är omöjligt en parts ansvar. Och det kan inte uppnås genom förnekelse eller undanflykter eller genom att säga "nu vänder vi blad".
Det är omöjligt.

Så jag står här.
Fortfarande helt chockad över vad som hänt och på vilket sätt det hänt.
Kämpar för att inte låta det förstöra alla bilder jag har av det liv som var.
Att inte låta någon annan förvränga mina minnen.

Det är ett grått ingenmansland här mellan en utsuddad historia och en förlorad framtid.
Ett oförsonat då och sen.