I mitten av en kram

Skogspromenad i september. Jag och Stella med valpen Charlie.

- Mamma, kommer du ihåg när du och pappa fortfarande var kära?
- Jaa...
- Då brukade ni kramas i köket och då sprang jag fram till er och ville vara med. Ni lyfte upp mig och så fick jag vara i mitten av kramen.
- Ja, det kommer jag ihåg älskling....
- Det var så skönt. Jag önskar att vi kunde kramas så igen.
- Det önskar jag också Stella....

Vi går vidare på skogspromenaden.

- Eller när jag skulle sova på kvällen och du låg på ena sidan och pappa på den andra och jag i mitten...
Då kunde jag somna där. Det var så mysigt.
- Ja, det var det älskling.
- Men nu vill inte pappa somna så med oss längre.
- Nej, inte med mig älskling, men med dig vill han ju fortfarande somna så.
- Ja, fast det var mysigare att vara i mitten.

Ensamma mamman

Solen skiner härligt på folkmyllret utanför Berwaldhallen i Stockholm.
September visar sig från sin mest inbjudande sida.
Det är familjekonsert med Lennart Hellsings sånger och min son och hans klass sjunger.
Således består myllret av en massa familjer. Och så jag.
Det är glada barn, mammor och pappor med en och annan blomsterbukett i handen som efter konserten ska ges till en femteklassare. Det är mormödrar och farfäder och mostrar som fått äran att gå med denna dag.
Och jag, jag är ensam. Skäms lite tillochmed över det märker jag där jag står i solskenet.
Jag delar inte de här upplevelserna med sonens pappa. Jag har ingen att vara stolt tillsammans med.
Och det är så förbaskat jobbigt och ensamt och trist.

Jag vinkar glatt till sonen på scenen när jag ser att han lyckats få syn på mig.
Han vinkar lite lagom och gör sen en gest som jag vet betyder: Var är de andra?
Han menar förmodligen syskonen. Men säkert även sin pappa.
Jag ler ännu större och vinkar bara tillbaka som om jag inte förstår.

Och så sväljer jag en gråtklump och lyssnar på Krakel Spektakel och Herr gurka i en timme.

Nästan varje dag händer det något med barnen som jag vill berätta för någon som älskar dem lika mycket som jag gör. Nästan varje dag behöver jag dela föräldraskapet med någon.
Men jag är ensam.

När mentorn i skolan berättar att Stella försvunnit en förmiddag och de har letat länge, länge efter henne hade jag behövt sitta bredvid någon som varit min partner i detta. När samma mentor sen berättade om att de screenat alla barns läsförmåga och kommit fram till att Stella ligger nästan två läsår före sin egen ålder i läskunskap - ja, då hade jag velat titta på hennes pappa i stolt samförstånd och sen gått och ätit bakelser tillsammans med denna fantastiska dotter som i stort sett lärt sig läsa på egen hand.

Jag är sjuk. Men har ingen närmast anhörig att fylla i på de papper man får på sjukhuset.
Och barnen är så oroliga för mig men kan inte dela det med någon.

Jag avskyr att vara ensam förälder.
Och förstår inte hur det kunde bli detsamma som att vara skild.

Ett brustet hjärta

När ett hjärta gått sönder tillräckligt många gånger så går det inte att laga riktigt ordentligt längre.
Ni vet, det är som en sprucken vas som gått sönder och där skärvorna hjälpligt fogats samman flera gånger. Tillslut stämmer inte skärvornas kanter med varandra och en eller annan bit är ohjälpligt försvunnen.

När ett hjärta sargats och brustit tillräckligt många gånger kan det börja slå i otakt. Kanske är det inte så konstigt. Det finns kanske inte längre någon fast rytm att gå efter i den spända kroppen.
Men kroppen får svårt att finnas med ett hjärta som inte går att laga och slår i otakt.

Jag står här bland mina skärvor och önskar mig en rustning.
Mest av allt en rustning. Som jag kan klä min kropp, min själ och mitt hjärta i så att inga pilar av ord eller handlingar når dit in.
Så att jag blir onåbar för det som gör ont. Så att det blir mig likgiltigt och rinner av mig. Studsar tillbaka på sin höjd och reflekterar det som är dess källa och ursprung.

Jag står här bland mina skärvor och försöker förtvivlat foga dem samman.
Och det går inte så bra.
Det går i otakt.
Och flera bitar saknas ohjälpligt.

Jag står bland mina skärvor och ber om en rustning.
Ber om skydd och vila.
Och kärlek.

När barnen är borta...

När barnen är borta bäddar jag om i deras sängar.
Jag sträcker de nytvättade lakanen över madrasserna. Det luktar rent och gott av sköljmedel.
Jag stryker handen varsamt över påslakanet för att släta ut veck och ojämnheter. Puffar kuddarna så att de ska vara sköna att lägga sitt huvud på.

När barnen är borta går jag genom deras rum och plockar saker från golvet. Har jag tur hittar jag en nyligen använd t-shirt i ett hörn som jag kan borra in ansiktet i och dra in doften i hjärtat.

När barnen är borta går jag genom deras rum på kvällen och tänder sänglampor och fönsterlampor.
Så att det ska kännas som om de egentligen är hemma och kommer in för att lägga sig i sina renbäddade sängar närsomhelst. Så att det inte ska kännas som om jag är ensam hemma.

Det finns inget så meningslöst som barnsängar som gapar tomma.
Inget.

När barnen är borta är jag ensam.
Och jag kommer aldrig att vänja mig vid det.

Jag förstår att jag måste acceptera det. Jag förstår att jag är skild och ensamstående och inte får vara med min familj och mina barn som jag hade velat.

Men jag förstår inte varför jag var tvungen att offras på det sättet jag blev, jag förstår inte allt det sårande. Jag förstår inte det förminskande och det som gjordes och sades så att även det som varit, vår historia, plötsligt inte var värt något heller. Jag förstår inte varför jag förtjänade att bli så illa gjord. Förstår inte varför det onda måste fortgå. Och att det inte spelar nån roll hur ont jag fått av det och hur förkrossad och sjuk jag blivit av det. Jag förstår inte hur jag plötsligt kunde betyda så lite och att det kan vara så likgiltigt att göra mig illa och såra mig. Igen och igen.

Och jag längtar så innerligt efter den dag då jag inte längre bryr mig om att jag inte förstår.