Jo, han lever

Så, jo - han lever.
Jag har fått en del frågor om det sen det sista inlägget.
Han lever.
Och jag önskar att historien kunde vara så enkelt som att säga just detta.
Så är det dock inte.

Jag ska berätta.
Kanske inte allt här. Resten i en bok. Annat i en annan skrift-form.
Men jag ska berätta här också.

Måste bara ta det i portioner och doser som mitt inre orkar med. Det blir så mycket och så verkligt igen när jag sätter det på pränt. Och dagen och nuet har liksom nog med sitt lidande om ni förstår vad jag menar.

Om två dagar når jag 40 år av liv på jorden.
Det är en milstolpe.
I lördags firade jag den lite i förväg med barnen, släkten och en väldig massa vänner. Noel och Stella sjöng. De höll tal. Noel började gråta under sitt tal när han skulle berätta för mig hur betydelsefull jag var.
Och tillsammans med Manskören från Sollentuna Gosskör som jag bjudit in för kvällen sjöng min Leo.
Oj, va han sjöng.
Han lämna de rullstolen för en stund och stod med sina körvänner och sjöng med hela sin kropp, själ och hjärta.
När man sjunger glömmer man kroppens begränsningar. Man glömmer att man knappt kan gå, knappt orkar stå, inte kan röra sina händer, har tappat all vikt, all styrka, har ont, har en hjärna som inte orkar. Man glömmer sina yttre och inre ärr.
Och sjunger.
Oj, vad han sjöng.

Och i mitt 40-åriga liv finns inte så mycket som jag varit så glad och tacksam för.

Mellan då och nu finns så mycket gråt. Så mycket kamp och så många ord. Dessutom fortsätter de under lång tid framöver. Orden om kampen.
De ska jag skriva.
Både här och där.

Kampen för överlevnad

Vid midnatt lyckas vi lokalisera vår son.
Han har flugits i helikopter till Trondheim och vi får tala med thoraxläkaren som är ansvarig.
5 timmar har förlupit sen samtalet.
I 5 timmar har jag legat på golvet i mitt hus och krälat. Ömsom klagat, ömsom skrikit, ömsom stirrat tyst och apatiskt rakt framför mig.
Upprepat att "Om det här händer mitt barn så finns det ingen Gud".
Inte vetat om mina tårar är för att jag just förlorat ett barn eller för att min äldste son skadats men överlevt eller om han just nu dör av sina skador.

Det är för mycket för en människa att ta in. För mycket att bära. Och känslan av overklighet och att någon snart måste komma och säga att detta inte händer på riktigt fortsätter att nagla sig fast i rummet. I mig.

När vi så äntligen får tala med läkaren som vet något om vår son är han tack och lov svensk. Jag säger tack och lov för jag tror inte att jag hade lyckats tyda den norska dialekt man talar i Trondheim just vid det tillfället.

Han säger att "- Leo är här. Vi har just fått igång hans hjärta efter nästan 5 timmars HLR. Han står under en så kallad ECMO-behandling, en avancerad Hjärt-lungmaskin och det är den som håller honom vid liv".
Jag hör Leos pappa fråga: "-Så du säger att han har överlevt?".
Och läkaren svarar: "-Jag säger att han hålls vid liv".

Vi sitter upp i soffan de sex timmar som återstår innan vi kan bege oss ut till Arlanda för att ta första bästa flyg till Norge och Trondheim.
Flygresan är lika overklig som allt annat. Jag gråter oupphörligen. Ändå fortsätter folkmyllret runt oss på flygplatserna, flygvärdinnorna på planet frågar om vi vill ha te eller kaffe och jag tittar på dem oförstående.
Tänker att "Te eller kaffe? Hur menar du då? Vad betyder det"

Vi färdas i taxi från flygplatsen till sjukhuset, en resa som tar ungefär 30 minuter. Jag tittar ut på det vackra landskapet och hinner fundera över att det är ju synd att jag förevigt kommer att förknippa detta vackra med något hemskt. Som om bergen, havet, vyerna förtjänar något annat.

På sjukhuset slussas vi in i ett anhörigrum. Vi får inte komma in till Leo. "Man måste ordna och förbereda" heter det. Vi förstår att det handlar om att vi inte kan se det man just nu gör med honom. Och att läget är så kritiskt att inget får störa.

Tillslut hämtar de oss.
Och jag går till min äldste, förstfödde son. Min ängel. Min Leo.
Som hålls vid liv. Med tusen och åter tusen slangar, sladdar, tuber och maskiner. Blodpåsar, drän, vätska, medicinpumpar. Det är som att kliva in i ett rymdskepp.
Och där ligger han. Fast ändå inte. För det är nästan så att vi inte känner igen honom. Så svullen är han. Så full av vätska och tryck att tinningarna buktar utåt.
Men där och då när jag får nudda hans hand, när jag får luta mig fram och kyssa hans panna är det ändå något som händer inom mig. Han är ändå där.
Något i mig tar en ny riktning. En kamp startar. En beredskap på att göra vad som helst för att slåss för hans överlevnad. Vad som helst för att hjälpa honom att orka överleva.
Vad som helst.
Och den känslan - den har ännu inte lämnat mitt inre.
Den styr mig varje dag.
Den driver mig ur sängen varje morgon, den håller mig uppe, den får mig att fortsätta och den får mig att överleva.
Jag gör vad som helst för att hjälpa honom att orka och att fortsätta leva. Överleva.
Det började där den 17e juni 2015  i Trondheim.
Och det kommer att fortsätta så länge jag lever.

Samtalet

- Sitter du ner?
Jag står i en korridor på en idrottsanläggning när telefonen ringer. Jag har en väst på mig där det står "funktionär" på ryggen och utanför på planen ska precis en ungdomslandskamp i fotboll starta där min yngste son är bollkalle.
- Va??! säger jag och håller för andra örat för att höra rösten på andra sidan tydligare.
- Linn, jag vill att du sätter dig ner för jag har ganska allvarliga saker att berätta...

Det går en il genom kroppen. Jag hinner tänka att han kanske har brutit benet. Eller båda. Min äldste son, Leo. Min ängel. Som jag, något motvilligt, skickat iväg på konfirmationsläger. Hinner fundera på hur många timmars bilresa det är upp till Åre medan jag hör rösten på andra sidan ta sats och börja prata igen.
- I eftermiddags gav sig ett antal konfirmander ut för att paddla på Ånnsjön...
Jag stoppar henne.
- Vet du, stopp! Säg inget mer just nu. Säg bara att han lever...
 Jag hör mig själv skratta till. Som för att fly från allvaret.
Det är tyst.
- Anna, säg bara att han lever....
Tystnad.

Jag drar efter andan. Mitt synfält smalnar av. Vänder mig om och tittar ut mot utgången. Konturerna är suddiga.
Så kommer det. Avgrundsvrålet.
- Neeeeeeeej! Nej, nej, nej, nej. Nej - det går inte. Sluta!!! Neeeeeeeeej!!!!......
Telefonen glider ur min hand. Jag sjunker ner mot golvet. Håller armarna hårt om mig själv och skriker.

Det är som om jag skiljs från omvärlden. Jag hör mig själv skrika. Klaga, ropa. Men det är liksom på avstånd. Inuti tänker jag att snart kommer nån och säger att allt är okej. Snart kommer någon och talar om att jag inte behöver skrika. Att det ordnar sig. Att jag missuppfattat.
Om jag bara skriker tillräckligt högt så kommer någon. Väl? För det här kan inte hända. Det kan det inte. Det händer inte mig. Inte min son. Inte min.

Någon håller mig. Någon frågar vad som hänt.
Jag bara fortsätter att skrika.
Fortsätter att ropa.
- Säg bara att han lever!!! Säg bara att han lever!! Säg bara att han lever!!!
Men ingen säger att han lever.
För just i den stunden gör han inte det.
Min son har just dött i en kall sjö 60 mil ifrån mig. Men om det vet jag inget. Jag vet bara att ingen kommer och säger till mig att han lever. Eller att han är död.

Där och då dör jag också.
Jag rasar, faller och går sönder.
Dör.
För ingen säger att han lever.
Och det ska ta nästan 6 timmar innan någon säger till mig om han lever eller är död.
Och inte ens när beskedet kommer är det särskilt definitivt.

Samtalet som förändrade mitt liv. Som tog mitt liv.
Samtalet som kom den 16e juni klockan 18.45.
Dagen då min son dog. Då jag dog.
Dagen då våra liv förändrades för alltid.
Och egentligen visste jag det redan vid "-Sitter du ner..."

Jag börjar med en myt

Det där med att man inte får mer än man orkar bära, det är en myt.
Något man säger till människor i kris och sorg för att på något sätt försäkra sig själv och den drabbade om att personen kommer att klara det här. Oftast sagt i välmening. Men man ställer också den sörjande och den som drabbats av något alldeles för tungt väldigt ensam - och man avsäger sig lite ansvar samtidigt.

Jag har fått mer än jag orkar bära de senaste åren av mitt liv. Särskilt de senaste månaderna. Mycket mer. Och när människor säger till mig "Va stark du är som klarar det här" så tänker jag - Vad har jag för val?

Jag har inget val. För det gäller mitt barn. Mina barn.

Det har hänt så mycket. Olycka, sorg och kris. Söndring, ofrivillig förändring, enorma förluster, hemska orättvisor och oerhört mycket lidande. Så mycket att jag knappt vet var jag ska börja. Men likväl ska jag det.

Det kommer inte att bli enkelt att läsa alla gånger. Men livet är långt ifrån enkelt.
Det tar bara en sekund så förändras allt. En minut så blir livet aldrig sig likt igen. Några beslut leder till en trasig familj och förlust av ett helt liv. Andra beslut leder till katastrof och olycka som får de tidigare förlusterna att blekna i sammanhanget - och samtidigt blir splittringen mer smärtsam än nånsin. För allt man behöver är att förenas för att orka med olyckans konsekvenser.

Jag har fått mer än jag orkar bära. Mycket mer. Men jag har inget val.
Så om det ska jag skriva.
För mig är skriva ett sätt att bära.
Och jag måste bara överleva.
För det gäller mitt barn. Mina barn.