Kampen för överlevnad

Vid midnatt lyckas vi lokalisera vår son.
Han har flugits i helikopter till Trondheim och vi får tala med thoraxläkaren som är ansvarig.
5 timmar har förlupit sen samtalet.
I 5 timmar har jag legat på golvet i mitt hus och krälat. Ömsom klagat, ömsom skrikit, ömsom stirrat tyst och apatiskt rakt framför mig.
Upprepat att "Om det här händer mitt barn så finns det ingen Gud".
Inte vetat om mina tårar är för att jag just förlorat ett barn eller för att min äldste son skadats men överlevt eller om han just nu dör av sina skador.

Det är för mycket för en människa att ta in. För mycket att bära. Och känslan av overklighet och att någon snart måste komma och säga att detta inte händer på riktigt fortsätter att nagla sig fast i rummet. I mig.

När vi så äntligen får tala med läkaren som vet något om vår son är han tack och lov svensk. Jag säger tack och lov för jag tror inte att jag hade lyckats tyda den norska dialekt man talar i Trondheim just vid det tillfället.

Han säger att "- Leo är här. Vi har just fått igång hans hjärta efter nästan 5 timmars HLR. Han står under en så kallad ECMO-behandling, en avancerad Hjärt-lungmaskin och det är den som håller honom vid liv".
Jag hör Leos pappa fråga: "-Så du säger att han har överlevt?".
Och läkaren svarar: "-Jag säger att han hålls vid liv".

Vi sitter upp i soffan de sex timmar som återstår innan vi kan bege oss ut till Arlanda för att ta första bästa flyg till Norge och Trondheim.
Flygresan är lika overklig som allt annat. Jag gråter oupphörligen. Ändå fortsätter folkmyllret runt oss på flygplatserna, flygvärdinnorna på planet frågar om vi vill ha te eller kaffe och jag tittar på dem oförstående.
Tänker att "Te eller kaffe? Hur menar du då? Vad betyder det"

Vi färdas i taxi från flygplatsen till sjukhuset, en resa som tar ungefär 30 minuter. Jag tittar ut på det vackra landskapet och hinner fundera över att det är ju synd att jag förevigt kommer att förknippa detta vackra med något hemskt. Som om bergen, havet, vyerna förtjänar något annat.

På sjukhuset slussas vi in i ett anhörigrum. Vi får inte komma in till Leo. "Man måste ordna och förbereda" heter det. Vi förstår att det handlar om att vi inte kan se det man just nu gör med honom. Och att läget är så kritiskt att inget får störa.

Tillslut hämtar de oss.
Och jag går till min äldste, förstfödde son. Min ängel. Min Leo.
Som hålls vid liv. Med tusen och åter tusen slangar, sladdar, tuber och maskiner. Blodpåsar, drän, vätska, medicinpumpar. Det är som att kliva in i ett rymdskepp.
Och där ligger han. Fast ändå inte. För det är nästan så att vi inte känner igen honom. Så svullen är han. Så full av vätska och tryck att tinningarna buktar utåt.
Men där och då när jag får nudda hans hand, när jag får luta mig fram och kyssa hans panna är det ändå något som händer inom mig. Han är ändå där.
Något i mig tar en ny riktning. En kamp startar. En beredskap på att göra vad som helst för att slåss för hans överlevnad. Vad som helst för att hjälpa honom att orka överleva.
Vad som helst.
Och den känslan - den har ännu inte lämnat mitt inre.
Den styr mig varje dag.
Den driver mig ur sängen varje morgon, den håller mig uppe, den får mig att fortsätta och den får mig att överleva.
Jag gör vad som helst för att hjälpa honom att orka och att fortsätta leva. Överleva.
Det började där den 17e juni 2015  i Trondheim.
Och det kommer att fortsätta så länge jag lever.