onsdag 11 november 2015

Samtalet


- Sitter du ner?
Jag står i en korridor på en idrottsanläggning när telefonen ringer. Jag har en väst på mig där det står "funktionär" på ryggen och utanför på planen ska precis en ungdomslandskamp i fotboll starta där min yngste son är bollkalle.
- Va??! säger jag och håller för andra örat för att höra rösten på andra sidan tydligare.
- Linn, jag vill att du sätter dig ner för jag har ganska allvarliga saker att berätta...

Det går en il genom kroppen. Jag hinner tänka att han kanske har brutit benet. Eller båda. Min äldste son, Leo. Min ängel. Som jag, något motvilligt, skickat iväg på konfirmationsläger. Hinner fundera på hur många timmars bilresa det är upp till Åre medan jag hör rösten på andra sidan ta sats och börja prata igen.
- I eftermiddags gav sig ett antal konfirmander ut för att paddla på Ånnsjön...
Jag stoppar henne.
- Vet du, stopp! Säg inget mer just nu. Säg bara att han lever...
 Jag hör mig själv skratta till. Som för att fly från allvaret.
Det är tyst.
- Anna, säg bara att han lever....
Tystnad.

Jag drar efter andan. Mitt synfält smalnar av. Vänder mig om och tittar ut mot utgången. Konturerna är suddiga.
Så kommer det. Avgrundsvrålet.
- Neeeeeeeej! Nej, nej, nej, nej. Nej - det går inte. Sluta!!! Neeeeeeeeej!!!!......
Telefonen glider ur min hand. Jag sjunker ner mot golvet. Håller armarna hårt om mig själv och skriker.

Det är som om jag skiljs från omvärlden. Jag hör mig själv skrika. Klaga, ropa. Men det är liksom på avstånd. Inuti tänker jag att snart kommer nån och säger att allt är okej. Snart kommer någon och talar om att jag inte behöver skrika. Att det ordnar sig. Att jag missuppfattat.
Om jag bara skriker tillräckligt högt så kommer någon. Väl? För det här kan inte hända. Det kan det inte. Det händer inte mig. Inte min son. Inte min.

Någon håller mig. Någon frågar vad som hänt.
Jag bara fortsätter att skrika.
Fortsätter att ropa.
- Säg bara att han lever!!! Säg bara att han lever!! Säg bara att han lever!!!
Men ingen säger att han lever.
För just i den stunden gör han inte det.
Min son har just dött i en kall sjö 60 mil ifrån mig. Men om det vet jag inget. Jag vet bara att ingen kommer och säger till mig att han lever. Eller att han är död.

Där och då dör jag också.
Jag rasar, faller och går sönder.
Dör.
För ingen säger att han lever.
Och det ska ta nästan 6 timmar innan någon säger till mig om han lever eller är död.
Och inte ens när beskedet kommer är det särskilt definitivt.

Samtalet som förändrade mitt liv. Som tog mitt liv.
Samtalet som kom den 16e juni klockan 18.45.
Dagen då min son dog. Då jag dog.
Dagen då våra liv förändrades för alltid.
Och egentligen visste jag det redan vid "-Sitter du ner..."

1 kommentar:

Hannah Carin sa...

Skulle det ha handlat om att bara skriva en spännande fiktion/thriller/roman...och detta var inledningen så skulle jag ha sagt: wow vilken intrig, vilken cliffhanger...men nu vet jag att varje bokstav och varje mellanslag är sant....så tårarna stiger i mina ögon och jag känner djup, djup tacksamhet att Leo lever och att jag kan gå upp för trappan, precis just nu, och se på honom och känna den överväldigande ömheten...