Jag börjar med en myt

Det där med att man inte får mer än man orkar bära, det är en myt.
Något man säger till människor i kris och sorg för att på något sätt försäkra sig själv och den drabbade om att personen kommer att klara det här. Oftast sagt i välmening. Men man ställer också den sörjande och den som drabbats av något alldeles för tungt väldigt ensam - och man avsäger sig lite ansvar samtidigt.

Jag har fått mer än jag orkar bära de senaste åren av mitt liv. Särskilt de senaste månaderna. Mycket mer. Och när människor säger till mig "Va stark du är som klarar det här" så tänker jag - Vad har jag för val?

Jag har inget val. För det gäller mitt barn. Mina barn.

Det har hänt så mycket. Olycka, sorg och kris. Söndring, ofrivillig förändring, enorma förluster, hemska orättvisor och oerhört mycket lidande. Så mycket att jag knappt vet var jag ska börja. Men likväl ska jag det.

Det kommer inte att bli enkelt att läsa alla gånger. Men livet är långt ifrån enkelt.
Det tar bara en sekund så förändras allt. En minut så blir livet aldrig sig likt igen. Några beslut leder till en trasig familj och förlust av ett helt liv. Andra beslut leder till katastrof och olycka som får de tidigare förlusterna att blekna i sammanhanget - och samtidigt blir splittringen mer smärtsam än nånsin. För allt man behöver är att förenas för att orka med olyckans konsekvenser.

Jag har fått mer än jag orkar bära. Mycket mer. Men jag har inget val.
Så om det ska jag skriva.
För mig är skriva ett sätt att bära.
Och jag måste bara överleva.
För det gäller mitt barn. Mina barn.