Man gör sitt bästa

Ändå vet man nånstans inuti sig att man gör sitt bästa.
Ändå vet JAG inom mig att jag gör MITT bästa.

Jag finns där.
Hela tiden. Konstant. För mina barn.
Finns jag.
Och jag tror att när de ser tillbaka på sin barndom så kommer de ändå att känna just det. Att jag fanns där. Var tillgänglig. Aldrig långt borta.
Kanske kommer de tycka att jag alltför självupptaget grät för mycket. Sörjde som om de inte var nog...
Och det är fullständigt sant.
En stor del av deras barndom har jag gråtit, sörjt. Och inte känt att enbart de och jag varit nog.
Tyckt att vi blev trasiga utan pappan.

Men jag hoppas att de också såg att jag försökte.
Åkte på semestrar med tårar i ögonen, upprätthöll traditioner med smärta i hjärtat, försökte på alla sätt jag kunde att finnas där trots att jag innerst inne kände att jag inte längre fanns.

Och jag hoppas att de förlåter mig för det. För sorgen och för alla tårar.
För att det tagit sån tid. Från dem.
Och för att det fått dem att känna att de inte är nog för att göra mig lycklig.

För så är det inte. De är nog.
Nog för att göra mig lycklig i hundra liv framöver.
Bara att de finns och lever och överlevt är nog.

Sen saknar jag. Oavbrutet. Varje dag. Och kommer att sörja min familj resten av mitt liv.
Men likväl är de nog för att jag ska känna lycka.
Lycka och sorg är ingen motsats.
Nej, lycka och sorg lever parallellt i det liv som levs autentiskt.

Man får ta lyckan i den ena handen och sorgen i den andra och säga:
- Kom nu så går vi och ser vad som väntar bakom nästa krök.

Tårar. 

Både på insidan och utsidan. 

Inte lika ofta längre på utsidan. Men likväl. Alltid. 

Det river i mig. Skaver. Gör ont. 

Inget var viktigare för mig än barnen. Än familjen. 

Inget. Var viktigare. 

Det var mitt mål med livet. Min vision. Min dröm. 

Meningen. 

Och det enda som betydde nåt misslyckades jag med. 

Jag kunde inte behålla familjen intakt. 

Och jag kunde inte skydda mitt barn när han behövde det. 

Allt jag ville vara. Mamma och fru. 

Det misslyckades jag med. 

Jag kunde inte rädda äktenskapet och jag kunde inte rädda min son. 

Istället skickade jag honom i fördärvet. Fast han egentligen inte ville. Men han åkte för min skull. 

Och jag misslyckades med att skydda honom. Det enda viktiga uppdrag jag har haft i livet.

Vissa stunder när jag tillåter mig själv att verkligen komma till den insikten så kan jag knappt andas. Just nu kan jag knappt andas. 

Och jag måste snart andas. 

Igen. 

Jag kunde inte rädda min son. Kunde inte skydda honom. 

Jag kunde inte rädda mitt äktenskap. Gud vet att jag försökte. 

Jag kunde inte bevara mina barn från en splittrad familj. Gud vet att det var det enda jag ville. 

Jag kunde inte. 

Jag. Kunde. Inte. 

Och i spillrorna av livet är jag oförmögen att hitta det som är helt. 

Hur orkar du?

- Hur orkar du? Frågar en och annan ibland.
Jag ser på dem. Dröjer kanske en aning medan jag funderar om de verkligen vill veta svaret.
Eller svaren. För det finns två.
Det ena svaret är:
- Orkar? Det gör jag inte.
Och det andra svaret är:
- Det finns inte så mycket annat att syssla med här...

Ni vet. som i Ronja Rövardotter. När Birk rasat ner i Helvetesgapet men lyckats få fatt i en utskjutande stenavsats och hänger krampaktigt kvar och kämpar för sitt liv.
Ronja - som är uppe i säkerhet - ropar:
- Håll dig kvar!!
Och Birk, han svarar:
- Ja, det finns inte så mycket annat att syssla med här....

Han har rätt. Ja, eller delvis. Man kan ju välja att släppa taget och störta ner i Helvetesgapet och döden också men det gör man inte. Inte om man är en mamma. En människa. Och inte bara en liten lort - för att citera en annan av Astrid Lindgrens älskade figurer.

Så det finns inte så mycket annat att syssla med här. Än att hålla sig kvar. Trots att det stundom känns väldigt hopplöst och utmattande. Skilsmässan och Leos olycka är blixten som slagit ner i mitt liv, min Mattisborg, delat den itu och lämnat kvar en så djup spricka som fått namnet Helvetesgapet. PÅ en av klippväggarna klamrar jag mig fast för att inte störta ner i avgrunden. Och väntar på att nån som Ronja inte bara ska ropa "Håll dig kvar" utan också hiva ner sin skinnrem till mig så att jag kan klättra upp. Rädda mig helt enkelt.
För av egen kraft kommer jag inte upp just nu.

Jag vill hiva mig över kanten och andas ut i någons knä. Kisa mot solljuset och himlen och tacka Gud för att jag kom upp. Andas den friska luften och känna någon stryka min kind och lova att allt kommer att bli bra igen. Eller åtminstone okej.

Och när jag läser Ronja om kvällen för min dotter och kommer till stycket där Mattis vrålar ut sin sorg över förlusten av Skalle-Per så gråter jag stilla.
"Han fattas mig. Han fattas mig så det värker i bröstet"
Han fattas mig. Han som var min. Han som jag var familj tillsammans med. Såsom han var då - han fattas mig.
Han fattas mig - han som var min sorgfrie son med hela livet framför sig. Han fattas mig.
Det fattas mig - det liv jag ville. Den familj jag ville.
Kärleken.
Den fattas mig så det värker i bröstet.

Jag grät ikväll

Jag grät ikväll.
Av utmattning, oro, sorg och ensamhet. Värk.
Jag grät ikväll igen.
Och kom på att det gått många dagar sen sist.
Ibland måste man gråta för att minnas att det finns dagar man inte gråter.
Jag grät ikväll.
Men inte igår.

Han föddes en höstdag...

Han föddes en höstdag. Löven var härligt färggranna den hösten minns jag. Det är de ju inte alla år. Tror att det krävs väldigt kalla nätter för att löven ska färgas riktigt röda. Men jag kan ha fel.

Hur som helst var löven oändligt färggranna och luften hög och klar.
Det var inte tänkt att han skulle komma just då. Såklart.
En vecka tidigare än beräknat gick vattnet.
Men ut hade han inte så stor lust att komma för det. Det tog en god stund, ett gott dygn, och tillslut ett par barnmorskors kroppstyngd på min mage för att övertyga honom att slutligen göra entré i denna värld. Vid det laget hade den ömma modern förlorat en liter blod och precis all energi. Den förtföddes huvud hade fastat så hårt i bäckenet och manglats en sån ansenlig tid att hjässan formats till en märklig strut och kon.

Han låg på mitt bröst och när jag oroligt undrade om det var något fel på honom på grund av huvudformen blinkade pappan bort tårarna, höll upp en hand för att skymma deformeringen och sa - Nejdå, det syns inte så mycket. Vi kan döpa honom till Coooony......

Mamman var för trött för att skratta.

Han gjorde mig till mamma den där höstdagen. Och jag vill påstå att han räddade mitt liv.
Han gav det mening och skänkte mig från och med då den där villkorslösa kärleken jag så innerligt längtat efter och saknat. Han var min ängel. Det var fantastiskt.
Och det var helt chockartat.
Jag kunde inte förstå att jag från och med då skulle ha totalt ansvar för denna lilla försvarslösa människa, varje minut, varje timme och varje dag. Hur skulle man nånsin stå ut med oron? Hur?
Jag gjorde inte det.
Vi sov inte. Alls. Jag var så orolig för honom. Så oerhört spänd och orolig.
Minns att vår första promenad varade i exakt 9 minuter innan han började gny i vagnen och jag kallsvettig var tvungen att återvända till lägenheten och fåtöljen där vi satt och ammade dag och natt.

Efter ett tag konstaterades kolik på grund av mjölkintolerans och jag slutade med alla mjölkprodukter. Det blev bättre men idag är jag helt övertygad om att han var mer känslig för min oro än att jag åt mjölkprodukter.
Vi lärde hur som helst känna varandra och han blev mitt allt. Det mest underbara mirakel som fötts. Kittet som fogade sammans hans pappa och mig. Våra trasiga familjer och släkter. Allt. I mitten fanns denna ljuvliga varelse. Leo.

I hans ögon fanns löftet om en framtid. Om jular, födelsedagar, pulkaåk, sommarbad, sagostunder, kramar, semesterresor, föräldramöten, konserter, konversationer, skogspromenader och bullbak.
Allt fanns i detta lilla knyte till pojke och mitt hjärta visste inga gränser i kärlek.
Jag låg bredvid honom i sängen i tidiga gryningstimmar och visste att jag väntat på just detta i hela mitt liv.

Han överraskade mig varje dag på något sätt. Det har alltid varit det speciella med honom. Att han överaskar mig varje dag. Med något han säger, gör. Något han visar sig vara.
Inuti honom finns hissnande djup och oändlig kärlek. Och när han ser på mig, säger att han älskar mig och ler finns inget, inget som jag blir så lycklig av.

Jag minns att när han låg i hjärtlungmaskin, svullen till oigenkännslighet med fler slangar och maskiner kopplat till sig än jag nånsin sett i mitt liv - då tänkte jag att "Jag får aldrig höra ytterdörren slå igen följt av hans speciella "He-ej" när han kommer hem, sorgfri, från skolan mer..."

Och än idag, 7 månader efter olyckan, drömmer jag om just det. Och sörjer just det så oerhört.

Min son, min förstfödde, min ängel.
Han finns, han lever. Han överraskar mig fortfarande varje dag. Men en del av honom gick förlorad för alltid den där ödesdigra dagen i juni. Och för det är jag så oerhört, oerhört bedrövad.

Älskade, älskade unge.
Du räddade mig.
Och som jag önskar att jag kunnat rädda dig.