fredag 21 maj 2010

Lätt att vara Linn

Så var det fredag. Några varma dagar har passerat.
Vid ett flertal gånger har jag sagt till personer jag mött att det är så mycket lättare att vara människa i den här årstiden och temperaturen. Sant kanske.
Lättare att vara Linn är det i alla fall. Otvivelaktigt.
Och det är en seger i sig att jag faktiskt kan säga så och mena det.
Maj brukade vara en av mina deppigaste månader på året - knasigt nog. Men ända sen jag medvetet försökt skapa nya kopplingar och vägar i hjärnbarken gällande detta så blir det sakta bättre. Dessutom unnade jag mig tillochmed en dotter just i Maj och det känns faktiskt som om det blev spiken i kistan för maj-bluesen.
Bara känslan av att slippa gå ihopkrupen av kyla. Hänga på sig tunga kläder. Spänna sig ännu mer i axlar och nacke samt skjuta ut den berömda änkeknölen för att kröna den dåliga hållningen - att slippa allt det gör att jag tillochmed trotsar stortå-leden från helv--et och går i benvit kilklack dagen till ära.

Sonen kan plötsligt spela ukulele, nämnde jag det? Nej, jag pratade nog mer om hans utslagna tand sist...
Nåväl, efter ett par dagar av elevens val där musik stod på schemat lärde han sig denna ädla konst. Redan första dagen fick pappan ett sms som löd "pappa, kan du köpa en ukulele på vägen hem?". Nu kör han popdängor som "I'm yours" och "Fireflies" på ukken och sjunger som en liten gud till det. Fantastiskt att ett så litet oansenligt instrument kan förmedla sån feeling. För att inte tala om den lille pojken.

Som inte är så liten längre.
I början av hösten lovade jag att om han skötte skolarbetet så skulle sommarlovet starta med en ny cykel. En riktigt bra cykel. Många växlar. Rubbet.
Sommaren närmar sig och följaktligen startar cykel-jakten. Shit va det är dyrt med cyklar! Man betalar ett antal tusenlappar fler än man från början tänk sig och då ingår ändå inte väsentligheter som stöd(!), stänkskärmar (som sagt - jag kände en från Rasbo som tvätta' ihjäl sig) samt lås...
Så idag gällde det hururvida det skulle bli en 24 tum eller 26 tum till gossen. Mamman tyckte att gossen kanske borde ha en 24 tum. För att han ska kunna hantera den på ett bra sätt och faktiskt - för att den är lite billigare.
Det höll varken maken eller cykelförsäljaren med om. Såklart.
Det var dött lopp från start. Jag väljer mina strider.
Och önskar i mitt stilla sinne att sonen inte ska växa så fort....

26 tum, grönmetallic/svart cykel med 28 växlar av digert märke som jag givetvis redan glömt står nu och väntar på min förstfödde inne i city. Because he's worth it!
Dessutom valde han att lägga in en del av sina egna pengar i affären för att få tipp-topp tillbehören. Han gjorde just ett radio-reklamjobb idag och det tyckte han att det var värt.
För som han sa i bilen på vägen hem:
- Mamma, det är rätt konstigt ändå. Jag går in och säger några ord - och så BETALAR de mig för det!!!
Mmmmm, knasigt är det. Och sånt de betalar mamma för hela dagarna.

Jag vet att man inte ska skriva långa blogginlägg (förlåt) men jag måste ändå sluta med detta.
Yngste sonen, Noel, är som jag sagt tidigare PASSIONERAD fotbollsspelare.
Sist kom han hem från träningen och sa:
- Mamma, vi spelade match och jag gjorde FYRA mål för mitt lag. Då tyckte tränaren att det var för ojämnt så jag fick hoppa över i andra laget. Där gjorde jag två mål. Sen var matchen slut. Kan man säga att jag vann eller förlorade då?

Ja - vad säger man?
It's a wrap.



3 kommentarer:

Anonym sa...

Isak sa igår att det är roligast att spela match om man är på Noels lag, för då vinner man. Men om Noel inte är på samma lag så är det inte lika kul, för då förlorar man. :)

Anonym sa...

Hälsar Karolina, förstås.

Linn Maria sa...

Haha! Gulliga Isak.
Hälsa Linn