Nya foton...

...i söndags fotade vi oss för min nya, kommande skiva.

Det är en utmaning att få alla barn på samma bild, samtidigt - helst på relativt gott humör.

Jeanette Sundin heter fotografen.

Här är ett smakprov...

Synd

Tillåt mig att bli en smula religiös...;)

Jag går en kurs. I kyrkans regi.

Som barn född på sjuttiotalet blev jag senare i slutet av 80-talet aldrig tvingad att konfirmera mig. Antagligen för att mina föräldrar ovilligt motats till läsning och nu inte ville göra detsamma mot mig. Frågan kom liksom aldrig upp som jag minns det. Inte heller bland kompisar eller i skolan.

Det där har jag i alla händelser ångrat senare i livet.

Jag har känt att jag missat något, att det fattats en del av min allmänbildning.

När min tro utvecklats i vuxen ålder har jag således skämts lite för att jag mycket sällan ens slagit upp en Bibel och läst. Hur kan man säga att man tror om man inte utforskat, resonerat, vridit och vänt, ifrågasatt och kanske accepterat?

Så nu har jag äntligen gjort slag i saken och går en kurs. Man kan säga att det är som en konfirmandsundervisning för vuxna.

Som många andra har jag ibland brottats med detta att man som människa automatiskt ska vara syndare. Att vi pekas ut som syndare i ord, tanke och handling och egentligen jämnställs vid sidan av mördare, tjuvar och annat löst folk.

Att vi bär en ständig skuld som vi måste be om förlåtelse för.

Historiskt sett har ju detta utnyttjats av kyrkan för att utöva makt över folket och få dem att sälla sig i leden. Att få människan att frukta Guds straff och därmed inte våga ifrågasätta kyrkan och dess makt.

Idag är kyrkan lite mer försiktig med att prata om skuld, synd och straff. Men vill inte skrämma iväg de få besökarna man har i bänkarna. Då är det bättre att prata om kärleken, nåden och härligheten.

Men igår insåg jag något.

Ordet synd kommer från ett grekiskt ord som i direkt översättning betyder "Att missa målet".

Att missa målet.

Det är en helt annan klang i det - eller hur?

Om vi nu tänker oss att målet är kärleken, det goda, rena, sanningen och ytterst relationen med Gud så är ju synd det som för oss längre bort från det målet. Det som flyttar vårt fokus, som dränerar oss på energin som borde gå till glädjen, kärleken och livet. Det som för oss längre bort från oss själva - och därmed Gud.

Jag har ofta i mitt liv kommit till insikt om att jag liksom irrat iväg i nån riktning utan att riktigt veta varför. Stannat upp och frågat mig själv: - Men varför känner jag mig så sorgsen och vilse? Svaret har alltid varit att jag hamnat längre bort från det som egentligen är min inre önskan, dröm - mitt mål. Det finns alltid anledningar, yttre och inre omständigheter, förklaringar. Men svaret är alltid detsamma - jag missar målet.

Och behöver ta ny riktning, lyssna inåt. Ta ett djupt andetag.

Innerst inne vet man ju vad som är sant och viktigt. Och gång på gång i mitt liv har det påvisats när jag gör något som ligger nära min kärna och mitt hjärta - så når jag ockå fram. Hittar rätt. Mår bra.

Motsatsen genererar motsatsen.

Och det är ju så synd.

Att missa målet.

Är synd.

Undsättaren

Jag har infört en ny liten regel i mitt liv.

Den innebär att jag varje dag aktivt måste tänka på vad jag är tacksam över. Inte bara i förbifarten utan låta tanken gro lite längre och tacksamheten dröja sig kvar.

I förmiddags reflekterade jag över mitt jobb. Jag har ett knasigt, allsidigt, omväxlande, stundom krävande, fritt, kreativt, finfint jobb. Är min egen arbetsgivare med allt vad det innebär. Både för och nackdelar såklart. Tänker inte gå in på detaljerna i det här inlägget men just den här förmiddagen tänkta jag på följande:

Jag är tacksam över att ha ett jobb där jag en torsdagförmiddag, inte alltid men ibland, kan ta och dammsuga och städa av lite så att det är klart inför fredagen och helgen. Präktigt och hemskt?

Jag vet. Men så kände jag just idag. Jag slipper städa när barnen har kommit hem. Då kan vi istället göra annat - eller inget.

Jag jobbade före och efter. Fick massor gjort. Drog iväg på ärenden. Det spöregnade. Jag tänkte på min tappre lille 10-åring som åker buss med byten varje dag och funderade över hur blöt han skulle bli på vägen hem.

Just då ringde telefonen. Det var Chrippe på Q-ben - Leo fritidsgård.

Han sa att han ringde från Leos mobil som han glömt där på lunchrasten.

Tack snälla! Sa jag och satte mig i bilen.

Tänkte att nu är det nog bäst att hämta Leo i alla fall. Mobillös i spöregn - det kan inte va kul.

Jag såg honom på långt håll. Han gick med tunga släpande steg över fotbollsplanen mellan idrotsshallen och skolbyggnaden. Kapuschongen uppfälld mot regnet. En gympapåse över ena axeln och en boktyngd väska över den andra. Och jag tänkte att det är tufft att vara 10 ibland. Klara sig själv, hålla reda på alla saker.

Jag vinkade till honom och han började gå mot mig. Han började gråta när han såg mig.

- Nån har stulit min mobil...snyftade han.

Jag tog honom i famnen och sa att det har de alls inte. Han grät ändå, av lättnad.

Sen gick vi till Q-ben och fikade mellanmål. Vi körde hem nya kompisen E, stannade på bibblan på vägen hem och sen hämtade vi hans syskon.

Jag, jag fick vara mamman som kom till undsättning. Som fick göra allt bra med en kram.

Och för det är jag tacksam idag.

Tillslut måste man ändå möta de fula gubbarna...

Igår var vi på Jonas Gardell.

Han sa iochförsig mycket. Skojigt och allvarligt.

Men ett stannade kvar i mig.

Han sa: Det är bara genom erfarenheterna vi lär oss. Därför måste vi som föräldrar förr eller senare släppa ut våra barn obevakade på gatan. Därför måste de tillslut möta den fula farbrorn som bjuder på karameller. Och gå med.

Lite väl drastiskt, kan tänkas. Men jag förstår vad han menar.

Tillslut hamnar man ändå i situationer där man ställs inför den yttersta spetsen. Då det kan gå bra eller riktigt dåligt - och tyvärr är det ofta slumpen som avgör. Har man tur är det något man hört, lärt sig eller känner på sig.

Och som mamma kan man bara hoppas och be.

För hur mycket man än vill skydda sina barn från allt ont i världen så inser man ändå någonstans inom sig att man aldrig kommer att lyckas. Så klart. Så är det.

Och det är det som är den stora sorgen och ångesten i föräldraskapet.

Ibland tänker jag på hur oändlig tur jag själv haft under mina uppväxår.

Hur många vägskäl och tillfällen jag passerat och upplevt då det kunde ha barkat käpprätt åt fanders. Då mitt liv kunde ha slagits i spillror. För alltid.

Den gången man åkte konstig svarttaxi och ändå kom hem. Den gången när jag var 16, ensam med en kompis på Kos och någon la nåt i min drink så att jag fick en minneslucka på ca 8 timmar. Vad hade kunnat hända om inte min kompis stannat vid min sida alla de åtta timmarna?

Alla gånger man litat på fel människor, cyklat utan hjälm, övningkört med sin faster vid 12 års ålder, varit onykter i skogen utanför Östervåla, sprungit över vägen i mörkret, chansat...

Det har funnits så oändligt många tillfällen i mitt liv då det kunde gått snett - men tack och lov inte gjorde det.

Igårkväll när vi satt i taxin hem tänkte jag på en alldeles specifik händelse.

Jag började jobba när jag var 13. Tidigt. Kan tyckas.

Och det var det också.

Jag jobbade i kiosken och grillen i det lilla samhälle där jag bodde, senare även den intilliggande pizzerian som hade samma ägare.

Jag var duktig, ambitiös och lojal. Jobbade lätt varje fredagkväll, lördag och söndag. Ibland i tolv timmar i streck. Jag minns att jag fick min första lön i en bunt 20-kronors sedlar instoppad i en sån där vit godispåse med runda färgglada bollar på. Minns Du dem?

30 kronor i timmen fick jag, svart.

Ägaren var en man i 40-årsåldern. Han tyckte mycket om mig. Pratade med mig, bjöd mig på godis, pizza och annat som jag ville ha.

Hans fru var alltid lite avig. Jag tror att hon inte gillade våra långa samtal. Och det var ju inte så konstigt.

Efter något år bjöd han hem mig till sitt hus i Storvreta.

Han sa att vi skulle käka middag. Jag tyckte inte att det var nåt konstigt med det. Vi hade som sagt en ganska hjärtlig och trevlig relation. Jag var naiv. Eller ung.

Han sa att den övriga familjen skulle vara bortrest och då kunde vi ju passa på. Det skulle ändå bli trevligare så. Och det förstod väl jag... Det var ju onödigt att säga nåt till hans fru. Hon skulle säkert bara bli sur och det fanns ju absolut inget att bli sur över.

Jag var bara 14 och tänkte så gott om alla. För mig var det verkligen helt oskyldigt. Jag hade inte EN ENDA tanke på att min chef skulle ha baktankar med den där middagen.

INTE EN ENDA.

Han bjöd på Baylies. Det smakade gott.

Vi åt och skrattade. Inget konstigt alls.

Sen tyckte han att vi kunde se på TV i deras sovrum.

Visst! Tänkte jag. Inget konstigt alls.

Jag minns att han kramade mig lite konstigt och tyckte att han sa att jag skulle säga till om det gjorde ont... Fast i efterhand kom jag underfund med att han nog sagt att jag "skulle säga till om han gick för långt"... Språkförbistring. Och total blåögdhet från min sida.

Tillslut tog den där magkänslan över i alla fall och jag sa att nu skulle jag nog åka hem.

Inte alls sova över i gästrummet som han föreslagit.

Sent, kallt och mörkt var det när jag efter otaliga protester från hans sida (han spärrade tillochmed dörren vid ett tillfälle) stod på busshållplatsen för att bege mig därifrån. Visste inte ens om det gick nån buss men jag tänkte att det var nog ändå bättre att chansa än att stanna kvar.

Så jag klarade mig. Kom undan något som jag egentligen inte vet vad det hade kunnat bli.

Men jag kom undan.

Och jag vet att jag tänkte när jag stod där på busshållplatsen mitt i natten att "Nu vet ingen i hela världen var jag befinner mig nånstans. Eller varför".

Jag blev lite mer vuxen av den där händelsen.

Och så här i efterhand förstår jag att det var en av de stunder som gjorde att jag lämnade barndomens stora tillit till det goda i världen.

Ändå hände ingenting riktigt hemskt. Inte i jämförelse med vad som kunde ha hänt.

Jag vill skydda mina barn från allt ont i världen. Naturligtvis.

Men jag inser att jag aldrig kommer att räcka till helt och fullt.

Så jag ber till Gud och hoppas att när de står inför det onda i livet, hoten, olyckan, sveken, farligheterna - för det är ju oundvikligt om man ska leva - så hoppas jag att de bara får en glimt av vad som kan hända. Får se en skymt av det öde som de ändå lyckas undgå och inse att här är det dags att vända om. Göra ett annat val. Ropa på hjälp.

Gode Gud, beskydda och bevara mina barn.

Ta vid där jag inte förmår och var med dem på de platser dit jag inte når.

Amen.

Snart Sju

För sju år sen gick vattnet.

Jag minns att jag tänkte:

- Va!!!??? Nej, inte nu - jag är inte klar än...

Inte för att jag nödvändigtvis ville vara gravid längre. Nej, efter "bäckenuppluckring from hell" med kryckor som resultat var det inte något jag insisterade på. Men jag hade inte hunnit bädda hans säng, packa väskan, handlat de där mjukisbyxorna jag skulle ha på BB.

Jag var liksom bara inte riktigt redo.

Om det brydde sig Noel - inte ett dugg.

Han hade bråttom. Kastade sig ut i världen. Sprang ut ur mig och har liksom sprungit sen dess. Känns det som.

Explosiv förlossning var det där den nye alldeles blonde sonen landade i sin pappas händer.

Strax innan var jag övertygad om att min sista stund var kommen.

Men jag överlevde. Om än med nöd och näppe.

Stannade i exakt 10 timmar på förlossningen. Sen var det vi som hade bråttom.

Hem till Leo, 3 år som blivit storebror.

Men det var egentligen senare, efteråt. Han föddes först 04.02 på morgonen.

Om några timmar alltså. Vid det här laget hade inte ens värkarna kommit igång på allvar.

Så jag ska vila nu en stund.

Efter dagens släktkalas och innan det är dags att gå upp tidigt och förbereda brickan och paketen. Och gå in och sjunga för min 7-åring.

Min finaste sjuåring.

Prins Noel.

Himlen måste sakna en ängel

Jag vet precis när jag skrev den. På vilka platser och på vilka tidpunkter.

Största delen av refrängen kom till på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Höga nummer, nästan i korsningen Surbrunnsgatan var jag när jag kom på att den skulle heta "Himlen måste sakna en ängel". Och jag minns att jag tänkte att nog har jag hört nån sång som heter så nån gång fast på engelska??... Men jag kunde inte minnas hur den i så fall gick.

Visste bara att så skulle min sång heta. Den som snurrade runt i mitt huvud och handlade om det som växte i min mage.

För han fanns faktiskt inte då. Han var inte ens född när jag skrev refrängen till hans sång.

Ändå visste jag att han var den där ängeln som himlen borde sakna.

Verserna kom till senare.

När han låg bredvid mig i det lilla sovrummet på David Bagares gata. Tidig morgon, gryning till och med. Nybliven, omskakad mamma som just insett att universums center flyttats förevigt - ut ur mig själv och in i denna lilla, lilla människa.

Där låg jag och såg honom sova. Andas.

Och insåg att jag väntat på just den dagen, just den stunden i hela mitt liv.

Så skrev jag verserna.

Jag trodde nog aldrig att någon annan skulle få höra den där sången. Eller bry sig om den om de hörde den. Jag skrev den till honom. Till min ängel och förstfödde son.

Men så fick jag chansen att spela in den och eftersom jag då konsultade på skivbolag och ordnade samlingsskivor så hittade jag på en som skulle innehålla sånger som var skrivna om barn. Och så smugglade jag in min egen där.

Bland Lisa Nilsson, Mauro Scocco, Ainbusk och Cecilia Vennersten.

Jag var den okända med egen sång.

Sången som så småningom blev titelspåret och den kända och använda från den där samlingen.

Senare spelade jag in den på riktigt. På egen CD med riktiga musiker, stråkkvartett och hela paketet. Så underbart fint. Och rättvist.

"Himlen måste sakna en ängel" har - sen den gavs ut varit den mest använda och populära dopsången som (än så länge) inte finns med i psalmboken eller något av dess tillägg.

Den har funnits med på sammanlagt ca 70.000 sålda skivor inklusive samlingar och mitt eget soloalbum. Noterna till sången finns med i otaliga böcker och har laddats ner tusentals gånger.

Ikväll var jag på releasefest för boken "De bästa Svenska Visorna genom tiderna" där den också är med. Den trängs bland Taube-visor, Bellman och Peter Lundsblads "Ta mig till havet". Och för det är jag stolt.

Den blev mångas sång. Dopsång, vaggvisa, kärlekslåt.

Den hittade ut till många andra öron och hjärtan.

Och ändå skrev jag den bara till Honom. Min ängel. Tänkte inte på att beveka några andra öron eller tillmötesgå några andras önskemål.

Jag skrev den bara från mig till honom.

Och det är hans.

Leos egen sång.

För alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=cxlkIbv7T44