Snart Sju

För sju år sen gick vattnet.

Jag minns att jag tänkte:

- Va!!!??? Nej, inte nu - jag är inte klar än...

Inte för att jag nödvändigtvis ville vara gravid längre. Nej, efter "bäckenuppluckring from hell" med kryckor som resultat var det inte något jag insisterade på. Men jag hade inte hunnit bädda hans säng, packa väskan, handlat de där mjukisbyxorna jag skulle ha på BB.

Jag var liksom bara inte riktigt redo.

Om det brydde sig Noel - inte ett dugg.

Han hade bråttom. Kastade sig ut i världen. Sprang ut ur mig och har liksom sprungit sen dess. Känns det som.

Explosiv förlossning var det där den nye alldeles blonde sonen landade i sin pappas händer.

Strax innan var jag övertygad om att min sista stund var kommen.

Men jag överlevde. Om än med nöd och näppe.

Stannade i exakt 10 timmar på förlossningen. Sen var det vi som hade bråttom.

Hem till Leo, 3 år som blivit storebror.

Men det var egentligen senare, efteråt. Han föddes först 04.02 på morgonen.

Om några timmar alltså. Vid det här laget hade inte ens värkarna kommit igång på allvar.

Så jag ska vila nu en stund.

Efter dagens släktkalas och innan det är dags att gå upp tidigt och förbereda brickan och paketen. Och gå in och sjunga för min 7-åring.

Min finaste sjuåring.

Prins Noel.