Synd

Tillåt mig att bli en smula religiös...;)

Jag går en kurs. I kyrkans regi.

Som barn född på sjuttiotalet blev jag senare i slutet av 80-talet aldrig tvingad att konfirmera mig. Antagligen för att mina föräldrar ovilligt motats till läsning och nu inte ville göra detsamma mot mig. Frågan kom liksom aldrig upp som jag minns det. Inte heller bland kompisar eller i skolan.

Det där har jag i alla händelser ångrat senare i livet.

Jag har känt att jag missat något, att det fattats en del av min allmänbildning.

När min tro utvecklats i vuxen ålder har jag således skämts lite för att jag mycket sällan ens slagit upp en Bibel och läst. Hur kan man säga att man tror om man inte utforskat, resonerat, vridit och vänt, ifrågasatt och kanske accepterat?

Så nu har jag äntligen gjort slag i saken och går en kurs. Man kan säga att det är som en konfirmandsundervisning för vuxna.

Som många andra har jag ibland brottats med detta att man som människa automatiskt ska vara syndare. Att vi pekas ut som syndare i ord, tanke och handling och egentligen jämnställs vid sidan av mördare, tjuvar och annat löst folk.

Att vi bär en ständig skuld som vi måste be om förlåtelse för.

Historiskt sett har ju detta utnyttjats av kyrkan för att utöva makt över folket och få dem att sälla sig i leden. Att få människan att frukta Guds straff och därmed inte våga ifrågasätta kyrkan och dess makt.

Idag är kyrkan lite mer försiktig med att prata om skuld, synd och straff. Men vill inte skrämma iväg de få besökarna man har i bänkarna. Då är det bättre att prata om kärleken, nåden och härligheten.

Men igår insåg jag något.

Ordet synd kommer från ett grekiskt ord som i direkt översättning betyder "Att missa målet".

Att missa målet.

Det är en helt annan klang i det - eller hur?

Om vi nu tänker oss att målet är kärleken, det goda, rena, sanningen och ytterst relationen med Gud så är ju synd det som för oss längre bort från det målet. Det som flyttar vårt fokus, som dränerar oss på energin som borde gå till glädjen, kärleken och livet. Det som för oss längre bort från oss själva - och därmed Gud.

Jag har ofta i mitt liv kommit till insikt om att jag liksom irrat iväg i nån riktning utan att riktigt veta varför. Stannat upp och frågat mig själv: - Men varför känner jag mig så sorgsen och vilse? Svaret har alltid varit att jag hamnat längre bort från det som egentligen är min inre önskan, dröm - mitt mål. Det finns alltid anledningar, yttre och inre omständigheter, förklaringar. Men svaret är alltid detsamma - jag missar målet.

Och behöver ta ny riktning, lyssna inåt. Ta ett djupt andetag.

Innerst inne vet man ju vad som är sant och viktigt. Och gång på gång i mitt liv har det påvisats när jag gör något som ligger nära min kärna och mitt hjärta - så når jag ockå fram. Hittar rätt. Mår bra.

Motsatsen genererar motsatsen.

Och det är ju så synd.

Att missa målet.

Är synd.