torsdag 16 september 2010

Undsättaren

Jag har infört en ny liten regel i mitt liv.
Den innebär att jag varje dag aktivt måste tänka på vad jag är tacksam över. Inte bara i förbifarten utan låta tanken gro lite längre och tacksamheten dröja sig kvar.
I förmiddags reflekterade jag över mitt jobb. Jag har ett knasigt, allsidigt, omväxlande, stundom krävande, fritt, kreativt, finfint jobb. Är min egen arbetsgivare med allt vad det innebär. Både för och nackdelar såklart. Tänker inte gå in på detaljerna i det här inlägget men just den här förmiddagen tänkta jag på följande:
Jag är tacksam över att ha ett jobb där jag en torsdagförmiddag, inte alltid men ibland, kan ta och dammsuga och städa av lite så att det är klart inför fredagen och helgen. Präktigt och hemskt?
Jag vet. Men så kände jag just idag. Jag slipper städa när barnen har kommit hem. Då kan vi istället göra annat - eller inget.

Jag jobbade före och efter. Fick massor gjort. Drog iväg på ärenden. Det spöregnade. Jag tänkte på min tappre lille 10-åring som åker buss med byten varje dag och funderade över hur blöt han skulle bli på vägen hem.
Just då ringde telefonen. Det var Chrippe på Q-ben - Leo fritidsgård.
Han sa att han ringde från Leos mobil som han glömt där på lunchrasten.
Tack snälla! Sa jag och satte mig i bilen.
Tänkte att nu är det nog bäst att hämta Leo i alla fall. Mobillös i spöregn - det kan inte va kul.

Jag såg honom på långt håll. Han gick med tunga släpande steg över fotbollsplanen mellan idrotsshallen och skolbyggnaden. Kapuschongen uppfälld mot regnet. En gympapåse över ena axeln och en boktyngd väska över den andra. Och jag tänkte att det är tufft att vara 10 ibland. Klara sig själv, hålla reda på alla saker.
Jag vinkade till honom och han började gå mot mig. Han började gråta när han såg mig.
- Nån har stulit min mobil...snyftade han.
Jag tog honom i famnen och sa att det har de alls inte. Han grät ändå, av lättnad.
Sen gick vi till Q-ben och fikade mellanmål. Vi körde hem nya kompisen E, stannade på bibblan på vägen hem och sen hämtade vi hans syskon.

Jag, jag fick vara mamman som kom till undsättning. Som fick göra allt bra med en kram.
Och för det är jag tacksam idag.

4 kommentarer:

Niclas sa...

Du menar att Elsa, om knappt FYRA år ska gå omkring ensam och på fotbollsplaner, byta bussar och äga mobiltelefoner som kan försvinna i regn och på fritidsgårdar. Det är ju omöjligt. Aaaaaaaaahhhhhh.

Linn Maria sa...

Nja, man kan ju alltid överväga hemskolning...Men jag tror det straffar sig i längden;)

Hannah Carin sa...

Jag önskar att jag varit en lika fin mamma som du, Linn! Jag var så ung och dum att jag trodde att Televerket var den viktigaste platsen på jorden! Men varje dag tackar jag Gud för att mina underbara döttrar blivit så underbara med en då så omedveten mamma!//Jag älskar er!

Linn Maria sa...

Åhja, ett och annat har du allt lärt mig också;)
Kram,
L