Tillslut måste man ändå möta de fula gubbarna...

Igår var vi på Jonas Gardell.

Han sa iochförsig mycket. Skojigt och allvarligt.

Men ett stannade kvar i mig.

Han sa: Det är bara genom erfarenheterna vi lär oss. Därför måste vi som föräldrar förr eller senare släppa ut våra barn obevakade på gatan. Därför måste de tillslut möta den fula farbrorn som bjuder på karameller. Och gå med.

Lite väl drastiskt, kan tänkas. Men jag förstår vad han menar.

Tillslut hamnar man ändå i situationer där man ställs inför den yttersta spetsen. Då det kan gå bra eller riktigt dåligt - och tyvärr är det ofta slumpen som avgör. Har man tur är det något man hört, lärt sig eller känner på sig.

Och som mamma kan man bara hoppas och be.

För hur mycket man än vill skydda sina barn från allt ont i världen så inser man ändå någonstans inom sig att man aldrig kommer att lyckas. Så klart. Så är det.

Och det är det som är den stora sorgen och ångesten i föräldraskapet.

Ibland tänker jag på hur oändlig tur jag själv haft under mina uppväxår.

Hur många vägskäl och tillfällen jag passerat och upplevt då det kunde ha barkat käpprätt åt fanders. Då mitt liv kunde ha slagits i spillror. För alltid.

Den gången man åkte konstig svarttaxi och ändå kom hem. Den gången när jag var 16, ensam med en kompis på Kos och någon la nåt i min drink så att jag fick en minneslucka på ca 8 timmar. Vad hade kunnat hända om inte min kompis stannat vid min sida alla de åtta timmarna?

Alla gånger man litat på fel människor, cyklat utan hjälm, övningkört med sin faster vid 12 års ålder, varit onykter i skogen utanför Östervåla, sprungit över vägen i mörkret, chansat...

Det har funnits så oändligt många tillfällen i mitt liv då det kunde gått snett - men tack och lov inte gjorde det.

Igårkväll när vi satt i taxin hem tänkte jag på en alldeles specifik händelse.

Jag började jobba när jag var 13. Tidigt. Kan tyckas.

Och det var det också.

Jag jobbade i kiosken och grillen i det lilla samhälle där jag bodde, senare även den intilliggande pizzerian som hade samma ägare.

Jag var duktig, ambitiös och lojal. Jobbade lätt varje fredagkväll, lördag och söndag. Ibland i tolv timmar i streck. Jag minns att jag fick min första lön i en bunt 20-kronors sedlar instoppad i en sån där vit godispåse med runda färgglada bollar på. Minns Du dem?

30 kronor i timmen fick jag, svart.

Ägaren var en man i 40-årsåldern. Han tyckte mycket om mig. Pratade med mig, bjöd mig på godis, pizza och annat som jag ville ha.

Hans fru var alltid lite avig. Jag tror att hon inte gillade våra långa samtal. Och det var ju inte så konstigt.

Efter något år bjöd han hem mig till sitt hus i Storvreta.

Han sa att vi skulle käka middag. Jag tyckte inte att det var nåt konstigt med det. Vi hade som sagt en ganska hjärtlig och trevlig relation. Jag var naiv. Eller ung.

Han sa att den övriga familjen skulle vara bortrest och då kunde vi ju passa på. Det skulle ändå bli trevligare så. Och det förstod väl jag... Det var ju onödigt att säga nåt till hans fru. Hon skulle säkert bara bli sur och det fanns ju absolut inget att bli sur över.

Jag var bara 14 och tänkte så gott om alla. För mig var det verkligen helt oskyldigt. Jag hade inte EN ENDA tanke på att min chef skulle ha baktankar med den där middagen.

INTE EN ENDA.

Han bjöd på Baylies. Det smakade gott.

Vi åt och skrattade. Inget konstigt alls.

Sen tyckte han att vi kunde se på TV i deras sovrum.

Visst! Tänkte jag. Inget konstigt alls.

Jag minns att han kramade mig lite konstigt och tyckte att han sa att jag skulle säga till om det gjorde ont... Fast i efterhand kom jag underfund med att han nog sagt att jag "skulle säga till om han gick för långt"... Språkförbistring. Och total blåögdhet från min sida.

Tillslut tog den där magkänslan över i alla fall och jag sa att nu skulle jag nog åka hem.

Inte alls sova över i gästrummet som han föreslagit.

Sent, kallt och mörkt var det när jag efter otaliga protester från hans sida (han spärrade tillochmed dörren vid ett tillfälle) stod på busshållplatsen för att bege mig därifrån. Visste inte ens om det gick nån buss men jag tänkte att det var nog ändå bättre att chansa än att stanna kvar.

Så jag klarade mig. Kom undan något som jag egentligen inte vet vad det hade kunnat bli.

Men jag kom undan.

Och jag vet att jag tänkte när jag stod där på busshållplatsen mitt i natten att "Nu vet ingen i hela världen var jag befinner mig nånstans. Eller varför".

Jag blev lite mer vuxen av den där händelsen.

Och så här i efterhand förstår jag att det var en av de stunder som gjorde att jag lämnade barndomens stora tillit till det goda i världen.

Ändå hände ingenting riktigt hemskt. Inte i jämförelse med vad som kunde ha hänt.

Jag vill skydda mina barn från allt ont i världen. Naturligtvis.

Men jag inser att jag aldrig kommer att räcka till helt och fullt.

Så jag ber till Gud och hoppas att när de står inför det onda i livet, hoten, olyckan, sveken, farligheterna - för det är ju oundvikligt om man ska leva - så hoppas jag att de bara får en glimt av vad som kan hända. Får se en skymt av det öde som de ändå lyckas undgå och inse att här är det dags att vända om. Göra ett annat val. Ropa på hjälp.

Gode Gud, beskydda och bevara mina barn.

Ta vid där jag inte förmår och var med dem på de platser dit jag inte når.

Amen.