Om Du undrar...

...vart jag tagit vägen.
Kanske har du givit upp för länge sen. Eller så har du varit inne och här kollat då och då. Undrat om jag nånsin igen kommer att skriva ett nytt inlägg.
Till Dig vill jag bara säga.
Jag skriver. Jättemycket.
Fast inte just här. Just nu.
Under en lång period har jag skrivit massor av ord, meningar och kapitel.
Vad det ska bli är inte helt klart. Men jag tror att det är en bok.
Jo, en bok är det.
När den är klar kommer jag att skriva oftare här igen. Men det är som om orden och reflektionerna inte räcker till båda forumen.
Och så vill jag ju inte förbruka alla tankar innan de kommit på pränt.

I övrigt pågår livet. På gott och ont.
Så som det är.
Och alltid kommer att vara.

På återhörande...

På besök bland minnen

Jag tar tåget till min barndoms stad.

På gränsen till vår stegar jag över det nybyggda stationsområdet. Oigenkännligt och ändå...

I den här staden har jag varit barn. Prepubertal. Tonåring och ung vuxen.

Här har jag vistats halva mitt liv.

Jag känner varje gathörn. Har minnen från varje plats och har klivit på alla kullerstenar och trottoarer staden kan uppbringa.

Jag känner den så väl. Och ändå inte.

Så mycket är nytt. Nya byggnader, butiker, fasader.

Ändå ligger Landings, Ofvandals och Svenssons Taverna precis där de alltid har legat.

Domkyrkan sträcker tryggt sina torn högt, högt mot himlen och när jag ser upp mot dem vill jag nästan gråta.

De är mina de där tornen. Mina.

I den kyrkan har jag suttit på gymnasiets håltimmar och somnat i en av kyrkbänkarna. Min pappa har vallat mig runt koren tusentals gånger för att berätta om Gustav Vasa, Katarina Jagelonica och Erik den 14:e.

Jag har tillsammans med hundratals andra barn fyllt den där domen med ljus och luciasånger i december. Jag har otaliga gånger stått framför portarna och undrat varför i hela friden det blåser så mycket på domkyrkoplan. Varför blåser det alltid där?

Staden är min. Fast inte längre.

När jag går på de kända gatstenarna skymtar jag mitt eget ansikte i ett skyltfönster och det jag ser i spegelbilden hör inte längre ihop med staden.

Det är en helt annan person som går där och känner igen sig. Känner sig främmande.

Jag märker att jag sjunker ihop. Kutar mig och gömmer ansiktet mot marken som för att undvika ögonkontakt. Ögonkontakt med det förflutna.

Ändå längtar jag efter min historia. Men jag är rädd att om jag möter den så tror den att jag är densamma. Som då.

Och det är jag inte.

Så jag kikar i smyg på mina minnen. Njuter av att korsa Stora Torget. Passera Islandsfallet och snedda över Skolgatan. Av att känna igen mig.

Men undviker att direkt konfronteras med mitt förflutna.

På besök i minnenas och barndomens stad.

Min. Och ändå inte.

Strandad på kanten till vår

Om jag blundar och drömmer kan jag känna varm sand under mina fingrar. Höra hur vattnet kluckar runt mina bara fötter. Snart, snart är värmen här igen och jag får släppa ner mina axlar. Låta avslappningen sprida sig ut i varje cell.

Tina upp och sluta gå kutryggad som skydd mot vinden.

Mars månad är som årets "torsdag".

Ni vet - man känner att helgen närmar sig men man är inte riktigt där än.

Ännu stundar lite arbete innan man får lägga upp benen på bordet och luta sig tillbaka med ansiktet mot solen.

Och april - det är som årets "fredag". Då ligger det precis framför fötterna. Senvåren och sommaren.

Men som sagt. Vi är inte riktigt där än. Inte riktigt.

Väderprognoserna lurades och sa att våren på allvar skulle kommit i fredags. Sånt borde vara straffbart. Säg hellre att det ska snöa så blir jag glatt överraskad av 7 grader och regn.

Men vifta inte med värme och vår för att sen servera samma väder som det var i november.

Knasigt att man låter vädret påverka så mycket som det gör i ett land som detta. Där vädret aldrig riktigt blir som det var tänkt eller som det är i drömmen.

Kanske är det bara typiskt människan att låta sånt man absolut inte kan kontrollera eller styra - påverka en allra mest. Istället för att bry sig om sånt man kan göra nåt åt.

Imorron ska jag förbarma mig över mina övervintrade pelargoner i källaren.

Det ger i alla fall en försmak av vår.

Bara människa

Det är askonsdag.

Fastetid.

Och semmeltid.

Det är som att människan MÅSTE äta lite extra när det kommer varsel om återhållsamhet.

Bunkra upp.

I morgonmässan där jag startade dagen pratade Staffan om att vi ändå får påminna oss om att vi bara är människor. Och därigenom se på oss själva med en lite mer förlåtande syn. Försona oss med att vi är människor med allt vad det innebär av fel och brister. I kombination med enorm potential och fantastiska egenskaper. Överlåta det perfekta, ofelbara, storslagna och fullkomliga till Han som är just detta.

Och aldrig tro att vi kan uppnå något sådant. Eller ens behöver.

Idag var en bra dag för mig att påminna mig själv om detta.

Jag brottas med mina tillkortakommanden som mamma just nu. Som fru och som Linn. Som vän, medmänniska och person.

Jag är så trött att jag har svårt att lyfta blicken. Orkar inte distansiera mig. Fräser onödigt mycket åt barnen och har inget tålamod alls.

För det har jag så dåligt samvete att det plågar mig.

Min kropp tycker att det här med februari är en sällsamt dålig idé och jag kan inte annat än hålla med. Men nu hägrar ändå en paus.

Sportlov, liftklonk, vita backar och samvaro. Närvaro. Kravlöst och lustfyllt.

Tid att vara tillsammans och göra sånt som alla i familjen tycker är prick lika roligt.

Tid att bara vara. Människa.

Kära sportlov vad Du är välkommet!

Dopets guldkant

För 11 år sen döptes Leo.

Vårt första barn.

Det var en lagom kall februarilördag.

Släkt, familj och vänner samlades i Danmarks Kyrka utanför Uppsala. Prästen Anders Grape kom farandes från Enköping bara för vår skull.

Han hade vigt oss i samma kyrka ett par år tidigare så det kändes fint att han var med och att vi fick återvända till samma kyrka.

Ibland undrar jag över vad det var som fick oss att så självklart gå till dopet med vår son.

För det var självklart. Men idag har dopet en så mycket djupare och större innebörd för mig än det hade då.

I alla fall var jag inte medveten om det på samma sätt.

Kanske var det en outtalad tradition i vår annars tämligen okyrkliga släkt.

Kanske var det bara ett behov av en ceremoni för att hylla och tillkännage det här fantastiska miraklet som vi fått uppleva i Leo. Jag vet inte.

Men jag är så glad över den självklarhet som tydligen redan då fanns inom mig. Jag är så glad över att Leo fick ta emot dopets och nådens gåva.

Han reflekterar såklart inte över det så mycket nu. Men någon dag får han anledning att återkomma till det och vad det betyder.

Idag firar vi med tänt dopljus och tårta till efterrätt.

Fredagsmys med guldkant.

Dopets guldkant.

Listan

Jag startade det nya året med en lista.

Listor är min grej.

Men den här listan var lite annorlunda. Det var inte en Att-göra-lista.

Det var en "Att-INTE-göra-lista".

Egentligen borde det inte vara ett dugg svårare än sin föregångare men se det kan jag berätta - att det var det.

I alla fall om punkterna på listan ska ha nån typ av relevans till mitt verkliga liv.

Jag menar - det skulle ju vara enkelt att bara skriva:

Jag ska INTE bestiga Mount Everest

Jag ska INTE äta levande larver

Jag ska INTE börja röka

osv.

Nej, den här listan skulle innehålla sånt jag brukar göra men i år ska låta bli.

Och det var en helt annan femma.

Listan är ännu inte så lång. Och kanske behöver den inte vara det heller.

Här är i alla fall några exempel.

Jag ska INTE säga Ja till något när jag i magen redan känner ett Nej.

Jag ska INTE äta lunch med någon som jag egentligen inte vill äta lunch med.

Jag ska INTE hålla kvar i gamla oförätter

Jag ska INTE gå omkring med grus i skon i onödan (metafor)

Jag ska INTE strunta i att gå på toaletten när jag egentligen är kissnödig.

Det finns såklart några fler saker på listan. Dessutom finns en Att-göra-lista också.

På den står det:

Jag SKA ta Skepparexamen

Jag SKA åka till nån stad i Sydeuropa med nån eller några kompisar

Jag SKA börja med någon typ av träning både jag och min kropp gillar

Jag SKA skriva en bok

Jag tänker att jag skriver ner det här.

Så kan du påminna mig när vi ses.

Och jag kan kolla och påminna mig själv.

Det blir ett bra år.